Kan man lita på Fröken Ester?

Det kom ett mail

Käraste .

God dag och hur är du tillsammans med din familj ?

Jag är fröken Ester med min yngre bror Jones Jomkoma . Vi är föräldralösa , är att vi förlorat våra föräldrar under de politiska kriserna i landet under år 2010. Kriget har precis börjat igen , hela världen vet om denna nyhet . Därav kan du bära mig vittne om du har lyssnat på BBC , CNN , CBS , FRANCE 24 och AFRIKA 24 , på internationella nyheter om Afrika .

Vår far var en servering generaldirektör SOTRA transporterar samarbete fram till sin död , en statligt ägd transport i staden Abidjan , Elfenbenskusten .

Han mördades av rebellen under de politiska kriser i mitt land . Före sin död på December 2010, kallade han mig och informerade mig om att han har summan av tolv miljoner fem hundra tusen dollar . ( $ 12, 500,000.00 ) kvar i en av säkerhetscenter här i landet . Han berättade vidare att han deponerat pengar i säkerhetscentret med mitt namn och adress som hans närmast anhöriga och förmånstagare till pengarna . Han gav mig också alla nödvändiga men juridiska dokument som täcker denna fond vid säkerhetscentret

Jag är ett universitet grundutbildning och egentligen inte vet vad de ska göra , därför att efter döden av vår far min bror och jag slutade skolgång av säkerhetsskäl .

Nu vill jag ett konto utomlands där jag kan föra över dessa medel och efter transaktionen jag och min yngre bror ska komma och bosätta sig permanent i ditt land tills en sådan tid att det blir bekvämt för oss att hantera investeringen av oss själva , om jag så önskar .

Detta beror på att våra liv är i fara med morden här och där i staden Abidjan varje välsignade dag , och vi har drabbats av en hel del motgångar till följd av ständiga politiska krisen hennes e i Elfenbenskusten .

Döden av vår far faktiskt fört sorg för våra liv . Jag vill också investera i fonden under din vård eftersom vi vår okunniga om näringslivet .

Jag är i en uppriktig önskan om din ödmjuka hjälp i denna fråga . Dina förslag och idéer kommer att vara mycket uppskattad .

Nu tillåter mig att ställa dessa några frågor :

1 . Kan du ärligt hjälpa oss från ditt hjärta ?

2 . Kan jag litar helt dig ?

3 . Hur många procent av det totala beloppet i fråga kommer att vara bra för dig efter att pengarna finns på ditt konto via din hjälp ?

Vänligen överväga detta och komma tillbaka till mig så fort som möjligt , omedelbart jag bekräfta din vilja , kommer jag skicka till dig i detalj av hela information om fonden .

Med vänlig hälsning ,
Fröken Ester Jomkoma

Det måste ju finnas människor som svarar på dessa mail, som tror på dem, som låter sig luras, annars skulle de ju inte fortsätta komma..?
Jag kan inte sluta fundera på det.
På dem som går på det.
Vilka är de?
Vad lever de för liv?
Hur uppfattar de världen?

Grattis till lottovinsten!

Jag gillar att fota.
Jag gillar själva bildskapandet. Tekniken, siffrorna och prylarna lockar mig inte det minsta, men att göra en bild, att andra tycker om den, det är roligt.
Jättekul.

Få saker är så utvecklande för ens eget fotograferande som feedback från andra bildintresserade människor och att titta på andra duktiga människors bilder.

Därför gillar jag Flickr.

Flickr har en funktion, “Explore” där man med hjälp av någon sorts formel väljer ut 500 bilder varje dag, och att hitta sin bild bland dessa fem hundra är självklart roligt.
Det är SHITLOADS med bilder som laddas upp på flickr varje dag. Flera miljoner.

Så självklart blir man glad när det händer.

Men samtidigt konstaterar jag att det finns ett konstigt mönster i mina explore-bilder.

Får jag en bild som explore, får jag ofta en till någon eller några dagar senare.
Har jag varit inaktiv, och sedan laddar upp en bunt bilder är chansen till explore högre än om jag nöter på och laddar upp bilder regelbundet.

8 augusti 2012

16 augusti 2012

31 mars 2013

2 april 2013

16 Augusti 2013

17 augusti 2013

23 februari 2014

3 mars 2013

Den noggranne konstaterar att det ändå är några dagar mellan de sista två bilderna. Ja. Men jag har heller inte lagt upp några bilder, så då är det svårt att få en explore.

Jag undrar verkligen hur den där algoritmen ser ut…

Det ser ju onekligen ut som om den styrs mer av hur min aktivitet på flickr ser ut, än av “kvalitén” på de bilder jag laddar upp..?

Arbetslinjen

Det kom ett e-brev

 

Hej,

Du är bjuden till rekryteringsmässa på Arbetsförmedlingen Stockholm City.
Onsdagen 26 febuari kl. 13.00
Adress: Tunnelgatan 3. (T-bana Hötorget)

Onsdagen den 26 febuari kl. 13.00-14.30 har du möjlighet att träffa 10 företag som söker personal både med och utan erfarenhet inom olika typer av sälj: Key Account managers, B2B säljare, Kundansvarig säljare, kundtjänstmedarbetare  och flera andra kundnära tjänster.

Ett mycket bra tillfälle för dig som är i början av karriären. I många fall erbjuds utbildning och introduktion om du saknar erfarenhet.

Glöm inte ditt CV

Deltagandet är frivilligt och du behöver inte föranmäla dig!

Välkommen
Arbetsförmedligen Stockholm City

Jag valde att inte gå på rekryteringsmötet, eftersom jag varken är en bra säljare, eller tror att jag har förutsättningar att bli det.

Det gjorde däremot ganska många andra, eftersom AF råkat skicka ut inbjudan till över 60000 personer.

Åt det här har jag skrattat mycket idag.

Men samtidigt är det lite tankeväckande.

Som arbetslös så måste jag rapportera alla jobb jag söker till AF. Jag måste rapportera om jag varit på en anställningsintervju, jag måste berätta om jag skickat in en spontanansökan till någon. Rapporterar jag inte tillräckligt många dylika händelser senast den 14 varje månad går det ett automatiskt meddelande från AF till min A-kassa.
Jag måste också gå på de möten på AF som jag blir kallad till.
Annars går det automatiskt ett meddelande till min A-kassa.

Jag kan också vara tvungen att gå till Arbetsförmedlingen en gång i månaden för att “uppdatera min handlingsplan”.
Det betyder att jag får stå i en kö. Längst fram i kön får man träffa en tjänsteman som trycker på en kö-lapp-maskin, och så får jag en kölapp. Sen får jag fortsätta att vänta.
Man kan vänta sammanlagt sju minuter. Man kan vänta sammanlagt en timma. Oftast tar det någonstans mellan 20 och 45 minuter. (De som är lika gamla som jag tänker lätt på Sovjetunionen, när de står i den där kön för att få en kölapp)
När man väl får träffa en handläggare är mötet oftast över på mindre än tio minuter.
Nej. Man kan inte boka tid.
Kommer jag inte rätt dag går det automatiskt ett meddelande till min A-kassa

Eftersom Arbetsförmedlingen har makt över hela min försörjning är jag en mycket lyhörd medborgare. Säger AF: “Hoppa!” frågar jag :”Hur högt” (om jag får tag på någon att ställa frågan till)

(Jag väljer att inte skriva något om hur demoraliserande hela den här hanteringen är just nu. )

Den här rekryteringsmässan var frivillig.

Kan vi äntligen få konstatera att arbetslösa människor inte vill vara det, att arbetslösa människor behöver hitta nya jobb, inte ständigt misstänkliggöras som “bidragstagare” och latmaskar.

\dev\null

På Facebook finns det en inbox för meddelanden från främlingar, från människor man inte har någon vän-relation till. (Det är den som kvällstidningarna med jämna mellanrum upptäcker och kallar “hemlig”)

Mest fylls den av spam och underliga raggningsförsök, så det är sällan jag kollar den. Dessutom får man ingen röd liten plupp som påminner om att det var ett tag sedan det gjordes.

Men idag kollade jag, och hittade följande.

dialog

Jo. Jag är hygglig nog att maska killens efternamn. Vem vet, han kanske lärt sig lite mer om rasism och islam sedan det begav sig?

 

 

Jamendåså. Då var det ju tur att jag inte såg mailet förrän nu, nästan ett år efter att jag fått det, så slapp riskera att hamna i någon outhärdlig dialog. Olika perspektiv och nya kunskaper är ju alltid otäckt.

 

Vad det handlade om? Boken “Mustafas Kiosk” som hamnade i blåsväder. Min danske ‘vän’ länkar hit, SVT skrev såhär. Själv blev jag uppenbarligen skärmdumpad och citerad i Danmark. Där ser man.

 

 

Lager på lager

Jag gillar historier där lager ligger på lager. Där allt plötsligt ställs på ända, och den ‘gode’ plötsligt blir ‘ond’ – eller tvärt om.
Det tilltalar mig, för livet är sällan enkelt, och etiketter som “ond” och “god” handlar oftast bara om från vilket håll man ser verkligheten, och hur stor del av den man ser.

Därför roar det mig kungligt när man, i Sherlock – the Reichenbach fall, använder samma musik, som i The Thomas Crown Affair för att illustrera precis just det på precis samma sätt.

Musiken? Nina Simone, “Sinnerman”

Skillnaden mellan hur något är, och hur vi berättar om det.

Cecilia Uddén har arbetat som utrikeskorre i tjugo år ungefär, hon har framförallt jobbat i Mellersta Östern, men också under några perioder rapporterat hem från USA.

Intervjun, som görs av Anna Hedenmo är lysande.
Riktigt skitbra, faktiskt.
Anna ställer frågor, inte alltid insmickrande och “trevliga” frågor, och Cecilia är brutalt ärlig. Hon svarar. Hon berättar om när hon tänkt fel, när det blivit bra, när det inte blivit fullt lika bra, om när hon gjort misstag och vad hon lärt sig av det. Man pratar om journalistik, om trovärdighet, om livet som korre i främmande land, om att leva med familj i oroliga regioner. Cecilia berättar om sin man, om hur han stöttat henne, provocerat henne, och faktiskt gjort henne till en än bättre journalist.

Och jag funderar lite på det där med hur vi stället frågor, vilka frågor vi ställer. Jag har i bakhuvudet, en intervju med en framburen affärsman, någon som drog sig tillbaka efter en karriär, med många många miljoner i bakfickan, och intervjuaren frågade om det där med familj. Om prioriteringarna, närheten till barnen, och hur mannen ifråga, med någon sorts (sorgsen, eller bara medveten om ett konstaterat misslyckande?) klang i rösten pratar om att han kan vara nära sina barnbarn nu, åtminstone. Kanske var det Percy Barnevik. Kanske var det någon annan.

Cecilia Uddén åker iväg som korre till Egypten med en åttamånaders baby, och hon gör det med vetskapen om att cheferna hemma i Stockholm är tveksamma till hela grejen. Korra i Mellersta Östern, med småbarn med sig?

Alla gör vi val. Alla bedöms vi utifrån de val vi gör. Alla får vi hjälp och stöd av vår familj (om vi har något) men berättelserna skiljer sig åt. Både om hur man ställer frågorna, och hur de besvaras. Man kan lyfta sin partner, berätta om stödet, eller man kan konstatera att man missat tåget. Man kan komma undan med att ha missat pappatåget om man tjänat tillräckligt mycket pengar, och är just man. Men hur skulle vi se på en kvinnlig journalist, som inte släpat ihop många hundra miljoner, om hon flackade med blicken och erkände att hon missat att vara “en riktig” mamma?

Det sades mycket intressant under det timslånga samtalet, det finns många lysande citat att plocka. Det om det rosa bubbelgummet, det om den arabiska flickan på bussen i Sverige, rader ur diskussionen om partiskhet, eller för all del, om mötet med den palestinska kvinnan Sohar.

udden

En puff i en tidning, du vet, de där korta raderna precis i början av en artikel, som ska fånga ditt intresse och få dig att läsa vidare, kan säga en hel del om hur konventionellt vi tänker.
Jag gissar att tanken är just att fånga, att attrahera och den tanken styr vad man väljer att lyfta fram, vad man tror fångar läsarna, tittarna.
Här har vi då SVTs puff från svt.se.
Man har en lysande intervju med stora tankar, och man väljer att lyfta just tårarna, känslan av otillräcklighet och förtvivlan.

Personligen har jag inga som helst problem med att en journalist blir känslomässigt engagerad i sitt arbete. Nej. Känslor gör inte att man förlorar sin professionalitet. Tvärtom.
Jag tror att just det personliga engagemanget är nyckeln till god journalistik. Det gör att vi som lyssnare faktiskt hör vad som sägs, och berörs av det.
Men hur uppfattas tårar?
Allt för ofta som tecken på svaghet.
Uppfattas man som trovärdig om man har hulkat i radio?
“Får” man “tappa kontrollen”?

Vad tror ni, skulle puffen sett likadan ut om det var en manlig journalist som intervjuades?

Kanske.
Men bara om det var Niclas Hammarström eller Magnus Falkehed som intervjuades.

Läs vad Genusfotografen skriver om den här bilden, och dess “kvinnliga” touch här 

——————————————————————————————————————–

Här kan man se intervjun, åtminstone fram 4 februari 2015
http://www.svtplay.se/video/1786162/del-4-av-8-cecilia-udden

Ibland bota, oftast lindra, alltid trösta

Jag följer mina flöden, läser dagstidningarna, lyssnar på radio.

Barn som frustrerat konstaterar att deras föräldrar inte blir sedda, väl omhändertagna. Det förtvivlade nötandet avlöses av uppblossande skandaler. Vi minns blöjor som vägs (vilket inte alls är något självklart tecken på vanvård) , och någon vars trygghetslarm aldrig fungerade eller ett demensboende där man har dörren låst för att slippa riskera att någon virrar sig ut. Okunskap blandas med journalister som inte kollar källor och verifierar fakta och till det kommer den eviga klickjakten.

Resultatet blir oro hos oss alla. Hur ska det bli när vi själva blir gamla? Vem ska ta hand om mig?
Somliga skriker efter förbud. Mot vinster i välfärden, eller mot privat vård överhuvudtaget.
Jag tror inte att det är så enkelt.
Vård är inte självklart sämre utförd bara för att kommunen köper vårdplatser från något som förut hette Carema. (Ja, de har bytt namn till Vardaga – vilket jag skrattat mig harmynt över. Ur askan in i elden)
Det är inte så att vård av multisjuka gamlingar fungerar prickfritt bara för att vården bedrivs av kommunen.

Men jättevinster till skatteparadis då? Ja. Det är det svårt att se något positivt med. Just det där med att sno med sig stålarna utomlands är girigt och grisigt, oavsett om pengarna en gång var skattepengar eller inte. Jag har svårt att inte se ner på människor som beter sig så men visst måste man få driva ett företag med vinst, om man nu ska driva ett företag på ett rimligt sätt.
Förr i tiden, när det här inte var lika självklart, bedrevs t.ex. privata behandlingshem i stiftelseform, men det är inte heller självklart enkelt alla gånger.

Andra anpassar sig, och erbjuder “privat lyxvård”.?
Ja. Jag har faktiskt inte ens ett problem med det. För mig får man gärna servera hummer och ostron på onsdagar, och förgylla dörrhandtagen om man vill och har råd. Varsågod.

Jag har inte ett problem med att man höjer den högsta nivån.

Jag har ett problem med när man sänker den lägsta.

Oavsett vem som bedriver vården, och oavsett vem som betalar.

Under foten

Jag väntar fortfarande på mina Fifteen minutes of Fame. Kanske närmar de sig, för här kommer en episk Lassie.

 


Jo, där. 50 sekunder in i klippet. Det var jag och Fröken Moe. Vi var De Där Konstiga.

Och ja, den är kvar. Lite blek, kanske får jag skynda mig till Aspudden och fylla i den, och berätta för Doc Forest att den fungerade precis som jag hoppades.

Som man ropar får man svar

Det är inte bara innehållet i pressmeddelandet från Moderaterna som är uppseendeväckande i sin retorik.

Framförallt är sammanhanget det som får mina ögonbryn att lyftas. Det publiceras nämligen inte på Moderaternas hemsida, utan på Stockholms läns landstings hemsida.

“Till dig som jobbar inom sjukvården i Stockholm vill jag därför rikta en uppmaning. Många frågor är viktiga för en bra sjukvård. En av de mest centrala handlar om jobben. Rösta inte fram en vänsterregering som vill chockhöja arbetsgivaravgiften för unga som jobbar i Stockholms läns landsting. Gör det inte dyrare att anställa nyexaminerade undersköterskor och sjuksköterskor. Rösta inte bort sjukvårdens unga medarbetare.”

Det kommer att bli en lång och smutsig valrörelse, och jag förutspår redan nu att vi kommer få ett rekordlågt valdeltagande.