Avtalsbrott

På något sätt känns det som ett sådant. Ett klockrent svek av en ingången uppgörelse.
OM vi går in i Kärleken, OM det här fortsätter att kännas bra, då…

Då, den där dagen i Augusti förra året, vårt andra möte, på Bockholmen där vi äter lunch pratar vi om det i klartext. En sak är viktig att du vet säger han, och han är beredd på att jag ska ta avstånd, stryka honom, men jag vet ju redan. Ja. Du har två barn, jag vet det, svarar jag. Det gör ingenting. Jag tycker om barn. Bara du inte är färdig med barnamakandet, för jag vill ha egna barn, inte bara dina. Det är oerhört viktigt för mig.

—-

Viktiga saker att vara tydliga om, så jag slipper den katastrofen en gång till. Jag har älskat tillräckligt många män som inte vill ha barn med mig, som är färdiga med det eller inte mogna för det eller som möjligtvis inte älskat mig tillräckligt mycket för det.

Nu står jag likväl där.
För det var DET som var hans dilemma, DET han slitit så med den där veckan i tystnad och eftertanke; insikten om att han inte vill ha fler barn och vetskapen om hur viktigt det är för mig och i vilket hopplöst läge det ställer oss.
En djup känsla som inte har med logik eller “rätt och fel” att göra – en känsla som man inte kan argumentera om.

Helt plötsligt törs ingen av oss använda “The L-word” och helt plötsligt är allt livsfarligt.

Han säger att bollen är min nu, att jag behöver få tid för att smälta och fundera över det här, och det är ju sant och riktigt.

Egentligen finns ju inget att fundera över. Egentligen borde jag ju bara gå.

Samtidigt är jag faktiskt arg över att han på något sätt – utan ond avsikt säkerligen – lurat mig.
Hade han vetat då, sagt då, hade jag aldrig givit mitt hjärta till honom. Det var ju därför jag var så tydlig, för att slippa stå i den här situationen EN GÅNG TILL.

Jag är LESS nu.
Det RÄCKER nu.

—-

Vi gick ner till stranden, måltiden var över, men ingen ville åka tillbaks till verkligheten, och där, vid vattenkanten kysste han mig för första gången. Eller om det nu var jag som kysste honom.
Sånt vet man ju aldrig riktigt.

  • Drottningen

    det känns faktiskt som ett avtalsbrott även om det inte var meningen, även om han inte rår för det. *håller om*

    Å andra sidan, han kan ändra sig, du kan ändra dig, om du går och hittar någon som vill som du så kanske det inte blir något barn ändå osv osv.

  • Ms Garbo

    Mmm. Visst. Han kan ändra sig. Jag hoppas ju det, men samtidigt levde jag i sju år med MMBÖ och väntade och hoppades att han skulle ändra sig och…

    …och ja, det kanske helt enkelt inte är min lott i livet att få barn… :´(

  • nynaeve

    Det är då själva f**n att de ska vara så sega, de där karlarna. En del av dem åtminstone.

    Och riktigt rättvist, nej, det är det alls inte.

  • Z

    Tänk på att ni båda gör precis som ni vill. Han har ju trots allt berättat detta för dig, INNAN ni gift er/förlovat er.

    Tips: Var lite tuff (även en kvinna förväntas vara det ibland!):
    Säg att du vägrar ha ett förhållande där preventivmedel används och om han vill ha dig måste han vara beredd att ta emot de barn som kommer.

    Jag lovar: män (och kvinnor) ändrar sig då. De blir mäkta imponerade över människor som klart och tydligt deklarerar att de tycker om sig själva!
    Skojar inte.

    Allt hattande och velande han verkar pyssla med tyder på att han nog grävt ner sig i sitt ego, och överanalyserar sig själv. Detta brukar i längden bara leda till ännu mer självcentrering och grubblande (en återvändsgränd).

    Gör honom en tjänst och dra honom ur denna velande fälla. Markera att du tycker om dig själv och att det är dags att han börjar använda ordet “DU” BETYDLIGT oftare. Ni kommer då att bli lyckliga tillsammans (med stor sannolikhet). Make him get over himself. 😉

    Jag talar av erfarenhet 🙂

    ps. Du kan till och med visa denna kommentar för honom, vem han än är.

  • Z

    …. på svenska:
    Låt honom börja vara den som ängsligt undrar hur han ska få DIG,

    du verkar ha oroligt undrat över hur du ska få HONOM lääänge nu. You have done more than your share. Jag lovar, det fixar sig om ni talar ut om det. 🙂

  • Ms Garbo

    Z

    Jag tror att både han och jag är en smula omskakade just nu, efter att det här nu kom upp. I det blir både jag och han osäker på hur mycket kärlek som verkligen är; det är lätt att tveka och tvivla då.
    JAG känner så i alla fall.

    Jag tänker ta dig på ditt ord och vara glasklar och tydlig och markera min gräns och tala om att min ingång i avtalet gäller: Jag välkomnar hans barn, hans kärlek i mitt liv, om han är beredd att ge mig detsamma: kärlek och blivande barn.

    Men.

    Jag tänker vänta en smula, någon vecka till. Jag har ingen brådska och god timing är viktigt.
    Jag tänker inte plöja ner mer engagemang än jag gjort om jag inte själv är helt helt säker på att jag vill ha den här mannen.
    Jag TROR det, men jag är inte säker. Jag ska fundera lite mer.

    Visst har du rätt: “Håll ditt huvud högt” som Marie Bergman sjunger.

  • Pingback: Eros och Agape « Inquietum es cor nostrum donec requiscat in Te