Kan vi förlåta? Kan NI förlåta?


Jag bläddrar förbi notisen i DN, den om Jackie Arklöv men fastnar när jag hör om det hela på P1 Morgon.

Där intervjuas kommunalrådet i Storumans kommun om Ankarsunds intresseförenings beslut att låta polismördaren Jackie Arklöv ha en konstutställning, och byaföreningens ordförande uttalar sig också.

Mycket jordnära fångar de hela problemet i sin enkelhet. (Nej, jag kan inte citera exakt, eftersom jag inte hade papper och penna tillhands, och ljudfilerna av sändningen ännu inte lagts upp av Sveriges Radio)

…Det han gjorde var ju fruktansvärt, händelserna i Malexander…samtidigt måste man ju tro på att en människa kan sona sitt brott och återrehabiliteras i samhället…


Jag associerar vidare till en artikel jag ögnade i Aftonbladet igår. (Nej. Jag köper fortfarande inte såna skittidningar, men den låg på jobbet och jag hjälpte min brukare att bläddra och läsa)

Det är Monica Svensson som utbrister: Nu har jag klippt mig och skaffat mig ett jobb!!
– Vad händer nu?

Monica är före detta missbrukare, som lyckats göra sig fri från sitt missbruk, fått ordning på livet och som nu ska läsa på universitet – om hon lyckas hitta någonstans att bo på studieorten. Goda referenser är det ingen som kollar, om man är en gammal knarkare med gamla betalningsanmärkningar.

När förlåter vi en människa? Hur många chanser kan vi ge, kan de få? För så är det ju, återigen tänker VI välordnade på DE missanpassade, stänger ute. Precis såsom de utestängda, “missanpassade” i sin tur stänger ute det “normala” och skaffar en egen subkultur, en egen “normalitet”.

Ve den som försöker gå tillbaka, få vara med inne i värmen igen.

Då hjälper det inte att klippa sig och skaffa ett jobb.

Likväl är det en inte helt enkel tanke: Har en man som begått oerhörda brott i krig, som är uttalat främlingsfientlig, som rånat banker och mördat två poliser rätt att göra något så normalt som att få visa upp sina egenhändigt målade tavlor?

Hur kan vi orka ge en man som honom, en kvinna som henne ännu en chans?

Har vi råd att låta bli?

På något sätt tycker jag att människorna i Ankarsunds intresseförening har anledning att vara lite stolta över att de tror på till och med ett “hopplöst fall” som Jackie Arklövs förmåga till återanpassning och rehabilitering till samhället.

.

  • Jeez

    Jackie har ju visat en hel del förändring inne på Kumla (?) bl a gått igenom retreaten på Klostret där och det är en rätt omvälvande tid om man tittar på vad som krävs av dem. En del tvivlar på honom och visst. Men huvudet på spiken -ger vi människor en andra chans?

  • Ms Garbo

    Jeez

    Mmm. Jag undvek den formulering: “En andra chans” för är det två chanser man har rätt till? Om man sviker tre gånger? När har “vi” “rätt” att ge upp och betrakta “dem” som “hopplösa”?

    Aldrig?

  • Jeez

    Sant.

    Ny chans då?

  • Nisse spjuth

    Om jag inte mins fel, så var det under en permision, som detta hände i Malexander.
    Och permissioner skall inte överhuvudtaget FINNAS.
    De skall sitta inne, bakom lås och bom.
    I Finland har de s.k. “Finnskt tukthus”, det skulle finnas här också.
    Så skulle krimminaleteten, sjunka betydligt.

  • Anonymous

    I USA har de dödsstraff och ökande brottslighet, så jag tror inte att ett finskt tukthus är lösningen. Hur som helst – jag tycker Arklöv kan få ägna sig åt hur mycket konst han vill så länge han gör det inlåst.

    För mig handlar inte det här om att ge honom en andra chans, utan att ha ett något humant fångsystem där man kan skilja farliga människor från samhället.

  • Anonymous

    Jag är nyfiken på hur det sur ut.

  • enioreh

    Svår fråga det där.. Personligen är jag mycket för rehabilitering, men jag är inte så naiv att jag tror att man kan hjälpa alla. Och en kallblodig mördare.. nej, tyvärr – där går gränsen för mig. Det finns ingenting en mördare av den typen kan göra för att sona sitt brott.

    Monica är en helt annan typ och jag har svårt att se hur man kan göra en jämförelse mellan henne och Arklöv. Det är för mig två totalt skilda fall.

  • Kronberg skrattar och ler

    Det är bra att kriminella har möjlighet att skaffa sig en ny roll. Att kunna identifiera sig som rörmokaren, elektrikern, konstnären – eller vad som helst – istället för polismördaren, knarklangaren, rattfylleristen – eller vilken negativ roll det nu var som fick dem i fängelse.
    Det som skulle vara tråkigt är om hans konst köps upp och skjuter i höjden just därför att han är krigsförbrytaren och polismördaren Arklöv. Då kommer den rollen att sitta som fastklistrad och intatuerad på honom i hela hans liv.
    Samma sak med Monica som klippt sig och skaffat jobb. Hoppas att hon kan få bli Monica som tycker om att… istället för ex-knarkaren Monica.

    Vad gäller de finska tukthusen så har den jag är bekant med som har suttit av långvarigt straff i Finlad kommit ut och begått brott omedelbart efter avtjänat straff.
    Det är viktigt för den som dömts att få tvätta av den gamla fängelse-stämpeln i lugn takt.
    Mannen som jag bäst känner till, som suttit i finskt fängelse, var bror till våra grannar. Han var så full av hat mot dem som satt dit honom (hans bröder) att han skulle ut och döda dem genast…

  • Ms Garbo

    Jag tror det är viktigt att vara tydlig i vad man vill uppnå med att låsa in en människa: Vad är målet? Att förhindra att människan skadar andra människor? Att straffa människan? Att försöka “bota” människan från ett oacceptabelt beteende?

    Om målet är att skydda samhället från vissa individer ska man självklart inte ha permissioner. Istället ska man nog helst kasta cellnyckeln i närmsta sjö.
    Om målet är att straffa ska vistelsen självklart vara så avskräckande och vidrig som möjligt.
    Om målet är att på något sätt rehabilitera en människa inför ett avsonat straff, där hon åter är välkommen i samhället – åtminstone i teorin, Exemplet Monica visar hur svårt det är – kan man inte varken kasta bort nycklar eller behandla människor hur illa som helst.
    Dels för att det är inhumant.
    Dels för att det inte fungerar.
    Amerika visar: Dödsstraff avskräcker inte från grov brottslighet.
    Grymhet föder grymhet – behandlar vi människor illa, och sedan släpper ut dem igen, lär de inte bete sig väl.

    Jag tror på koppling mellan handling och konsekvens. Inte “straff” utan “konsekvens” – alltså, det måste finnas en klar koppling mellan mitt beteende (både bra och dåligt!) och hur jag blir bemött av världen. Gör jag bra prylar måste det löna sig. Gör jag dåliga saker måste det kosta. Bli krångligt och besvärligt, leda till negativa konsekvenser.

    Likheten mellan Monica och Jackie är stor, precis som likheten mellan Mig och Monica är stor. (Eller Jackie för den delen!)
    Vi är människor, födda in i ett sammanhang, med individuella förutsättningar och förmågor, med en mamma och en pappa, med en historia som kanske inte alltid är så okomplicerad. Vi gör misstag, misslyckas och har drömmar.

    Skillnaderna mellan oss är antagligen färre än likheterna.

    Jag har svårt att sluta tro på att en människa kan söka förändring, oavsett om man varit missbrukare eller dödat andra människor.

    Silkesvantar och naivitet är sällan rätta sättet att hantera någon människa. Konsekvens och tydlighet är ett mycket mer funktionellt språk.