Jag går, i mitt oerhört röda hår och en grön och vit klänning över Centralplan vid Centralstationen och jag ser ingen Svärdsman, men jag vet att han är där, vi har just pratats vid; han var lite tidig men…?

…och så ser jag honom i ögonvrån, jag hinner precis vända mig om innan han överraskar mig.

Han är finklädd, har den där ursnygga skjortan med det där svaga rutmönstret, den är verkligen ursnygg. Nyrakad och jag får, som alltid, lust att smaka lite på honom, så där nagga lite i kanten. Man får inte göra så, han säger att det gör ont..! *s*

Vi är som sagt lite tidiga så vi promenerar lite, njuter av den vackra kvällen – förvarnade om regn var vi, men regn slapp vi. Så går vi sedan till kvällens mål: Fredsgatan 12. En adress som är mer än bara en adress. Fredsgatan 12 är F12 och det är en av Stockholms bästa restauranger, stjärnmärkt i Guide Michelin, gubevars.

Jag har sett fram mot det här.
Länge.
Det är ju kul med mat, och ofta, när jag äter ute på restaurang tänker jag: Ja, det här var gott, men nog hade jag kunnat göra det lika bra själv… Fast det var ju skönt att slippa disken…
Här räknar jag med att bli överraskad, överraskad av nya smakkombinationer och upplevelser. Jag är fullt medveten om att jag knappast lär kunna återskapa det här där hemmavid i första rasket…

Vi visas till ett bord, får menyn och får genast allvarliga problem.
Man kan välja mellan två olika “avsmakningsmenyer” och man kan äta från a la carte-menyn och det finns så mycket som är spännande att jag antagligen beter mig ungefär som ett barn på julafton: Var i hela fridens namn ska vi börja?! Vi serveras ett glas Champagne och av tre små “aptitretare”.
Tre små skedar med innehåll: En som smakade starkt av hav: salt och alger, mycket gott och klart annorlunda, spännande konsistens i munnen!
Nästa sked presenteras som något med koriander och koriander gör mig skeptisk; koriander kan lätt bli väldigt påträngande men här… tänk om koriander alltid är som det här, somrigt och gott och den sista skeden, den underligaste och märkligaste skiftade mellan salt, syrligt och sött: en syrlig och salt kräm, bland annat en vinaigrette, men också en köttig och nästan lite bränd smak med ett mycket sött russin. Förvånad blir jag, vi tittar på varandra och försöker förstå, det är underligt och annorlunda och gott och konstigt på en gång..?!

Med avsevärd hjälp från en glad och trevlig servitris lyckas vi få ihop en meny och resan börjar.

KALVBRÄSS «croutons» med svensk anklever och currymaränger
Bräss är en ny upplevelse, det har jag aldrig ätit förut. Intressant. De små curry”marängerna” är helt ljuvliga, och jag bjuder – skamlöst – en smakbit över bordet. Knappast Comme il faut!

OSTRON «diablo» med kallrökt sidfläsk
Hjälp. Vad är det här?? Vi serveras två ostron fylda med skum..!? Hur gör man nu..? Jaha… Bara att hälla i sig, som man alltid gör med ostron, jaha…
…och i munnen händer saker som jag inte är van vid. Ostron som inte bara smakar salt och hav utan rökt och lite skarpt och grönt och …!?

SJÖTUNGA «meunière» med citron och brynt smör
Helt enkelt en mycket god sjötunga meuniere. Fantastisk, men inte förvånande. Annat än första tuggan som får mig att himla med ögonen.
Möjligtvis lite mäktigt – vi har en hel del kvar…

VAKTEL «houses of parliament» med bacon och ägg
Vakteln är mör och mycket god, serverad på de minsta bruschettas jag någonsin sett men sensationen här är den lilla äggsuffle som serveras. Vid serveringen stjälper servitören ner en rå vakteläggula i den och det hela är hel SJUKT gott.
Kanske också för att det är så överraskande: Äggåbäjkån, hur kul kan det bli?? Bacon smakar det, javisst, men också något sött och lite starkt, och jag får -allvarligt – anstränga mig för att inte SLICKA suffleformen ren.
Man gör tydligen inte sånt på såna här etablissemang.

WAGYUBIFF «sandwich» med tryffel och nashipäron
“kobe-biff” är ett annat namn för det vi här får smaka och de ligger på en bädd av päron och serveras med små vinägermarinerade shitakesvampbitar och macademianötter och kombinationen av syra och sötma är helt outstanding, och … jo, köttet är helt sjukt gott.

SAINT MARCELLIN «au naturelle» med fikon och brödchips
Saint Marcellin är uppenbarligen en sorts brieost. Tänk så lite man vet.
Det här är den rätt som lämnar minst intryck efter sig.

PERSIKA «soufflé» med hallon och pistasch
Återigen en sufflé, nu kör man ner ett ägg med persikosorbet i den heta sufflén och det är rysligt gott. Sött, med en seg yta och pistagenötter som ger textur. I botten samlas den kalla, smälta, glassen, i den heta sufflén och kontrasten mellan varmt och kallt är rolig!

Utan någon som helst tvekan har jag ikväll ätit absolut det godaste i hela mitt liv.
Det här glömmer jag aldrig och utan någon tvekan säger jag: det är larvigt dyrt att äta på F12, men det är värt varenda krona – särskilt om man har tur nog att bli bjuden!

Vi har en underbar kväll tillsammans, jag och denne Svärdsman.

Vi avslutar vår kväll med en Irish Coffee – stan’s bästa! – uppe i Gondolen.

Int’ var det så jävla äckligt!

.