Ja. Jag väntar också.

Det finns alternativ till sjukskrivning:

Just nu pågår en het debatt kring nya riktlinjer för sjukskrivning vid bland annat utmattningsdepression. Jag, som själv haft denna diagnos, borde väl stämma in i ramaskriet. Jag gör dock inte det – ännu. Jag inväntar steg två.
När jag insjuknade i utmattningsdepression, under våren 2005, befann jag mig som utbytesstudent i Tyskland. Detta visade sig vara min räddning. I Tyskland har man nämligen inte, som i Sverige, monterat ner sin psykiatri. Jag, med utmattningsdepression, blev nämligen ­inlagd på psyket.

Ja. Jag väntar också. För visst är Cammila Amfts insändare i SvD mittiprick.

Jag blev sjukskriven, fick sömntabletter och en remiss till vuxenpsykiatrin. Det var januari, och våren gick och sommaren kom innan jag fick träffa en psykolog. Hans uppgift var – ganska genomskinliga var hans frågor! – att undersöka huruvida jag var självmordsbenägen. Jag svarade: Nej, hade jag varit det hade jag redan varit död, men jag vill gärna ha hjälp ändå.
I September, efter nio månaders sjukskrivning fick jag börja träffa en psykoterapeut.

Vansinne. NIO MÅNADER av bortslösad tid.

Jag var sjukskriven under hel- och deltid under tre år. FATTA hur mycket pengar jag förlorat under den tiden. TÄNK OM jag kunnat få adekvat hjälp på en gång?!!

Efter ett år och nio månader (då hade jag börjat jobba deltid igen, kravlat mig upp till heltid och återigen blivit heltidssjukskriven) krigade jag mig till hjälp som min arbetsgivare, efter mycket gnäll, finansierade. (Därefter sade de upp mig 😉 )

Nej.
Inte är evighetslånga passiva sjukskrivningar utan behandling någon bra behandlingsmetod mot utbrändhet.

Dessutom är det svindyrt, både för den sjuke (som förlorar inkomst) och för samhället som betalar kalaset.