Ja.
Jag gick fram.
Jag var “den modiga”.
Jag vred bagen med min körpärm framför kroppen, för att skydda mig, om någon skulle slå mig i magen.
När tjejens antagonister drog, satte jag mig ner, perplex och inte så lite skärrad.
Jag skäms.
Jag gick inte fram till tjejen för att prata med henne, för att se hur hon mådde, efter alla slag och sparkar. Jag satte mig ner, och var glad för att inget värre hänt. Mig.

Men jag gjorde något i alla fall.
Misshandeln upphörde.