Affirmationer

Jag tjatar.
Jag pikar.

Det hjälper inte.
Det är förjävligt vilka ruttna vänner man har…

“Det är den absolut häftigaste händelsen i mitt liv” sa någon.

Men kanon, då byter vi!! Jag VILL inte!

Jag tycker det verkar skitläbbigt.

Men hur jag än förhandlar så nappar ingen.

…och jag går på föreläsningar om öppningsskeden, olika smärtlindringsformer, vikten av att tänka rätt och inte bli rädd.
Vaddå “Inte rädd”?!
Är folk inte riktigt kloka?!
Det är klart man är RÄDD!!

Man ska uppleva något som iofs resulterar i en aldrig så underbar liten varelse i ens famn, men vägen dit är det absolut mest smärtfyllda en människa kan genomlida.
Vaddå “inte rädd?!”

Men jag lyckas inte byta bort just den delen av det här projektet.
Jag stod ut med två månaders spyende.
Jag kommer hacka i mig att vara förvandlad till spärrballong.
Jag överlever halsbrännan.
Jag förstår inte varför ingen annan, som nu gillar sånt, kan få ta hand om själva framfödandet!?
En Win-Win-situation, var är problemet?

Men alla skakar på huvudet och ler åt mig, och sakta kommer insikten om att jag på något sätt måste igenom det där eländet.

Måste förändra mina tankar om det.

En sak är via musik.
Jag behöver låtar som utstrålar kraft, styrka och mod.
Jag behöver empowerment

Ett exempel är Arethas “Respect”

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=-xALiBgzPzE]
(För övrigt är ju det en sällsynt lämplig låt med tanke på gårdagens incident)

Men jag behöver fylla en CD, hjälp mig, kom med tips!

  • mymlan

    Men snälla. Är det ingen av dina vänner eller nån på kurserna du gått som berättat att det finns smärtlindring att få? Mycket effektiv sådan… 🙂 Det behöver faktiskt inte göra särskilt ont.

    (men jag som testat båda föredrar nog att föda utan smärtlindring…)

  • Jeez

    Ja, det gör ont (det där med smärtlindring har vi pratat om) men att det skulle vara det mest smärtsamma som finns det hållar jag inte med om. För det första så gör det ont när man har värkar, där emellan är det som vanligt (visst kommer det oftare och oftare men ändå). För det andra så går smärtan över efter förlossningen. Okej att man är öm i underlivet efteråt, men det finns ju alvedon… Jag kan tänka mig rätt mycket som gör ondare, brännskador tex. Bara säger.

  • Kaffemoster

    Jag gillar Louise Hoffsten, Rythm and blonde. Det är också lite lagom uppkäftigt tycker jag.

  • Ms Garbo

    Mymlan.
    Jovisst gör de det.
    Jag läser på.
    Jag processar.
    Bökar och bryter i det här.
    Rädd är jag ändå, men jag har tre månader på mig att få grepp om det här projektet.

    Och självklart ska Louise Hoffsten vara med på den där skivan, och någon Marie Bergmanlåt också. Självklart.

    Men mer då?

  • Anonymous

    hey!

    Vad är en förlossning utan Ulf LUndell?!?

    Och kom nu inte å säg att det går lättare om du slipper honom – för det gör det då rakt inte. Du kommer krysta på utav bara sjutton när “Åh la la jag vill ha dej” tjuer mellan väggarna i salen. Av ren frustration över det där och längtan efter att kunna stänga av stereon – DET kommer att vara moroten!

    Annars kan jag varmt rekomendera Rachelle Farelle och Bruce Springsteen och….Sting!

  • Petra

    Hade det varit jag hade jag fyllt skivan med U2-låtar (t ex “Pride”). 😉

  • Ms Garbo

    M!
    Nä, Ulf Lundell blir det INTE mycket av, nejnejnej! *s*
    Men något speciellt med Springsteen och Sting du tänker på; jag är dåligt inlyssnad på dem.

    Rachelle Ferell; det skulle väl vara den där låten med det evighetslånga TJUTET i då 😉

    Petra: U2! Hur kunde jag glömma U2??

    *ögonhimlar*

  • Carcol

    “är det absolut mest smärtfyllda en människa kan genomlida”

    Det är det inte enligt mig som har fött fram två stycken utan annan smärtlindring än lustgas. Jag har svårt att sätta ord på smärtan. Svårt att beskriva den. Jag vill nog inte ens kalla den för “smärta” för det ordet för mig är något helt igenom negativt. Det man känner under en förlossning är smärtsignaler skickade på det vanliga sättet, men det har ett syfte och ett mål.

    Smärta då man brutit ett ben, blivit brännskadad eller för den delen fått delar av huvudet bortskjutet är en smärta som endast talar om för dig att något är fel.

    Jag vill jämföra födslosmärtan med den smärta en idrottsman känner då han pressar sig de sista kilometerna i en maraton. Smärtan som Klüft känner de sista 200 meterna under sitt avslutande 800-meterslopp. Det är en smärta som talar om för dig att nu gör du verkligen ditt bästa. Signalen som kroppen behöver för att hålla ut och gå segrande ut ur det hela. Om den smärtan vore hemsk och outhärdlig, så skulle de inte hålla på med idrott längre. Det är en smärta med ett syfte och ett mål som hägrar. Det gör att den bärs.

    Sedan som avslutning på denna uppsats (som det visst blev) så vill jag tala om för dig att jag har upplevt smärtor mycket värre än förlossningssmärtorna. Du vet när man slår i tån och man samtidigt är lite kall om fötterna. Sånt kan få mig att börja gråta. Vid förlossningen grät jag endast efter att jag såg ner på mina små knyten då det var över, och det var INTE av smärta.
    Smärtan jag hade då jag hade den där magsjukan 2002…*pust* då grät jag flera gånger då det stack som knivar i magen på mig av kramperna. En smärta jag fortfarande minns med fasa är den i fötterna då jag hade varit ute och åkt skridskor för länge, så fötterna hade frusit. När jag tog av mig dem hemma och värmen återvände i fötterna trodde jag på allvar att det var nåt allvarligt fel och ville åka till akuten. Förlossningarna hamnar ju inte ens topp tre vad gäller smärta hos mig. Inte ens topp fem tror jag minsann för de tandvärkar jag har haft ett par gånger har varit helvetet på jorden de också. Helt meningslös, ond smärta allihopa. Inte alls som den vid en förlossning.

  • Petra

    *skrattar* ja inte vet jag!? Det är för mig helt obegripligt! ;-D