…barn och dårar brukar man ju säga.

Jag vet inte riktigt till vilken kategori jag räknas, men nog har jag lite hjälp från ovan, det kan vi ju konstatera.

För så är det.
Även om man svär över tillvarons jävlighet, så visst kan det bli värre. Och ibland HAR man rent ohyggligt mycket tur.
Ibland överraskas man av människors hederlighet och ärlighet.

Det är måndag kväll, jag är ganska trött, jag ska åka hem efter lite MamaMia-föreläsande. Jag byter t-bana vid centralen och passar då på att ta rulltrappan upp från perrongen till den lilla akut-konsum som ligger där, i t-banehallen.
Jag behöver ett par liter yoghurt, lite bröd, kanske någon broccoli och vad det nu var.
Handlar mina varor, stoppar ner dem i dramaten. (Den är min absolut bästa kompis sedan den här foglssningen gjorde entré i mitt liv)

Åker ner till perrongen, sätter mig suckandes på rätt t-bana och åker hem.

I höjd med Masmo (eller var det nu var) ringer telefonen. Ett okänt 08nummer.

“Är det du som är T?” frågar rösten. “Var du inne och handlade på Konsum T-centralen för en stund sedan?”

Eh, jo, svarar jag förvånat.

Ok, du saknar inte din plånbok…?

Eh, nej, det har jag faktiskt inte gjort, men uppenbarligen så… Och jag vet precis vad jag gjort.
Jag lade den ifrån mig, på kassaapparaten, när jag skulle gräva i fickorna efter den där OCEANEN av mynt hade där, för att bjuda på massor av småmynt istället för sedlar – de hade visst lite ont om växel.
Och så har jag helt enkelt lämnat den där, liggande på kassaapparaten.
Med körkort, visakort, masterkard och allt annat man nu har i en plånbok.

“Du, jag lägger in den på vårt kontor, så kan du komma och hämta den”.

Tack.
Tacktacktack.

Jag blir alldeles matt.

Så mycket kontanter låg nu inte i plånboken, men plastkorten… *ögonhimlar*
DE vill man ju gärna ha lite KOLL på…

Tack