Det absolut otänkbara.

…och jag trycker igång DVD-spelaren, ett avsnitt av cityakuten rullar igång, jag viker tvätt.
Pojken har inte vaknat riktigt än, jag har just ätit frukost.

Det är avsnittet när Carters och Kems baby dör, dör i magen innan födseln, hon föder fram ett barn de vet är dött.

Shitshitshit.

Jag kastar mig över fjärrkontrollen, stänger av, spolar bort synintrycken.

Misslyckas.

In i sovrummet, lägger mig intill killen, som en stor boaorm lägger jag mig runt honom och känner värmen, doften. Han rör på sig, blir störd av mig. Vevar med armen:”Mamma, jag sover, låt mig vara!” men jag måste bara …

Tanka lite.

Tillvaron utan…

Nä.

Bort med den tanken. Den är fullständigt otänkbar.

  • La Femme

    Som jag har gråtit till det avsnittet. Och jag har inte ens barn och vet hur det känns 🙁

  • Ms Garbo

    Man behöver en sån där pipfunktion som de har i amerikanska tv-program, där de piper bort svordomar…

    BINGOBINGOBINGOBINGO

  • Jeez

    mmm. du kan vara glad att du har en avstängningsknapp på tvn. med risk för att vara en downer -i verkliga verkligheten är det svårare att stänga av och blunda fast man vill. men på något konstigt sätt står man ut när man måste -för de anhöriga och näras skull. och så tankar man mycket när man kommer hem…

  • Ms Garbo

    Jo, det är ju en del av ditt arbete jag sannerligen inte avundas dig.

    Jag vet ju att det händer, händer i verkligheten, och att det verkligen sker i närheten. Mamma har ju fött fyra barn…

  • Petra

    Åh vilken söt liten fot! *ler*

    Undrar förresten om jag också kommer att bryta ihop över scener som den du beskriver nu framöver? Jag har liksom alltid sett sådant med skrämmande oberördhet (och tänkt att det är något seriöst fel på mig). Däremot kan jag inte se program om djur som far illa utan att falla i gråt. *skakar på huvudet*

  • Ms Garbo

    Petra:
    Well. Världen är densamma fortfarande, trots att lilla E gjort entré i den, ändå är allt annorlunda.
    Mitt perspektiv på den är annorlunda, min värld är i grunden rubbad, mitt centrum, mitt fokus är ett annat. Klyschan: “Livet blir förändrat” är sann, ack så sann.

    MMBÖ kastade sig jämt över fjärren så fort det var barn som for illa på TV:n och jag kände mig märkligt kall och logisk…

    Jag knöt an till hans barn, visst gjorde jag det, och visst brydde jag mig om dem och visst tog jag hand om dem och …

    …men ändå: Det är en milsvid skillnad.

    Lilla E andas jag.

    Skulle något hända honom skulle jag kvävas.