…på natten, då när ron inte vill infinna sig.
Vad gör man av dem?
Hur ska man bära dem, för att de inte ska tynga?

Med en halvårs (ja, det är inte klokt, om en vecka är han sex månader?!) elvisp i sängen är det inte alltid lätt att sova.
I natt vaknade han.
Olycklig.
Otröstlig.

Hungrig var han, som alltid, och …ja, somligt behövde också städas och ordnas.
Friden sänkte sig över sovrummet, under organzataket låg vi iskimmret från den arabiska lampan.
Han lycklig.
Inte det minsta sömnig. Behövde undersöka nappen och napphållaren, den där bollen och …

Efter en god stund kröp han tillslut ihop tätt tätt intill mig. (Man kan undra vad det är för vits med att ha en dubbelsäng när två människor sover på en tredjedel av den ytan).
Andetagen djupnade och jag hörde hur han somnade.

Men mitt sömntåg hade gått.
Det blev inte många timmar i natt.

Men det är kanske så det ska vara just den här natten, natten mot Lucia, då enligt folktron så mycket oknytt var i farten, kanske behövde jag vaka för att inget elakt skulle smita in hos oss här, vad vet jag.

Jag vet bara att jag är oerhört trött, har en lång dag (om än förhoppningsvis trevlig!) framför mig och hade behövt sova lite mer än de där tre timmarna det blev.

Nåja.
Jag är en seg böna, det reder sig, och han är en underbar pojk, och i morgon natt kommer han säkert sova bättre.

Glad Lucia!

…och slutligen en liten lussebulle att avnjuta!