Lilla Fröken Morrhår

Katt i tom våning

Dö – så gör man inte mot en katt.
För vad ska katten ta sig till
i den tomma våningen.
Klättra på väggarna.
Gnida sig mot möblerna.
Inget verkar ändrat,
men inget är sig likt.
Inget verkar flyttat,
men ändå står det glesare.
Och på kvällen lyser ingen lampa.

Det hörs steg i trappan,
men inte just de.
Handen som lägger fisken på fatet
är inte heller samma.

Det är något som inte börjar
när det skulle börja.
Något som inte händer
som det ska.
Någon bara var här,
sen var han plötsligt borta
och är nu envist borta.

Vartenda skåp har man granskat.
Hoppat över hyllorna.
Borrat in sig under mattan och sett efter.
Man har till och med brutit mot förbudet
och rört om bland alla papperen.
Vad finns det mer att göra.
Sova och vänta.

Vänta bara när han kommer,
vänta bara när han dyker upp.
Då ska han få veta
att så gör man inte mot en katt.
Man ska liksom motvilligt
kliva åt hans håll,
så sakteliga,
på förorättade tassar.
Och inga skutt och pip till att börja med.

ur Wislawa Szymborska, Dikter 1945 – 2002.

Jag går runt i kök och vardagsrum, samlar ihop vattenskålar och lekmöss, och då och då vrider jag på huvudet, åt en rörelse i ögonvrån. Kanske är hon fortfarande här, min lilla Fröken Morrhår. Eller jo, det är hon ju, faktiskt är hon det, men på ett annat sätt, ett mycket stillsamt sätt.
Hon ligger i en papplåda på balkongen.
Hon ska få följa med ner till Orris till jul. Det är inte tjäle i jorden, där har vi begravt åtskilliga kaniner och en och annan katt tidigare genom åren.
Men jag ser henne ändå i ögonvrån, hon reser på sig, sträcker på ryggen och gäspar, jag vänder på huvudet och hon är borta. Borta.
Min Lilla Fröken Morrhår.

Eller snarare. Hon var sin egen, det var nog snarare jag som var hennes.

För ungefär ett år sedan blev hon sjuk, var flera dygn på iva på djursjukhus, men repade sig. En massa dropp, en massa undersökningar och sen fick jag hem henne igen. Piggare och så småningom sig själv igen.
Men med specialfoder för katter med njurproblem, och kaliumtillskott som fick apotekarna att rynka på ögonbrynen och öva på att beställa saker från Långtbortistan.

…så när hon nu blev dålig igen så förstod jag långt innan vi for till veterinären varthän det hela barkade.
Njurar som inte fungerar som de ska är skitdåligt. Oavsett om man är katt eller människa.

När jag tittar tillbaks lite, så … Den senaste månaden eller så har hon inte varit riktigt sig själv. Hon har t.ex. ätit mindre. Hon har slutat sova med mig och Essingen i stora sängen, utan föredragit att sova själv i vardagsrummet, eller i köket, på “varma fläcken” (varmvattenrör i golvet…) Hon har gått undan mer, men också varit mer aktiv när hon velat bli gosad med: verkligen lagt sig i mitt knä så fort jag satt mig ned, oavsett om det knät varit upptaget av ett barn eller inte. Jovisst rymms de båda, det här är en liten kattfröken.

I höstas vaccinerade jag henne. När var det, i september kanske? Då vägde hon 3.4 kg. Hon var pigg och frisk, stark och glad efter en sommar på Orrhammar.
Nu vägde vi henne. 2.3 kg. Nästan en tredjedel av kroppsvikten borta. Och jag har reagerat: Jösses, lilla vän, så tunn du blivit..? Mycket av den vikten har nog försvunnit bara nu den senaste månaden.

När en katt är så ämlig så att hon inte orkar gå på lådan längre är det illa på riktigt.
Katter har en så stark instinkt att hålla sig rena, men hon låg i sitt eget kiss här en morgon, pälsen indränkt med urin och hon gjorde inte minsta ansats att ens tvätta av sig. Hon åt inte, inte ens räkor, eller “såsen” i våt kattmat, såna där små staniolpåsar. Hon bara vilade, låg och tittade på mig, på Essingen. Huvudet mot golvet, utmattad. När hon började klaga, pipa for vi till djursjukhuset. Jag hade velat slippa det, slippa dra ut henne på pendeltåg och bussar, hon avskyr ju det, men… (Varför sker alltid sånt här när den närmsta vanliga veterinären har helgstängt?) Ja. En diagnos, att verkligen veta och inte tro, är bra för ledsna mattar, och … inte kan jag avliva en katt på ett anständigt sätt, inte. Vi behövde hjälp.

Men vad ska nu en matte göra, när ingen står innanför dörren och väntar när hon kommer hem, när ingen sprätter förnärmat med svansen, när ingen spöar alla små skinnråttor som ligger här i hörnen?
Vad ska en matte ta sig till med alla kattklappar som fortfarande finns i händerna och som behöver få släppas lös?
Vad ska en matte ta sig till med det där tomma hörnet i sängen?

  • http://www.carcol.se Carina

    Åh, så sorgligt det är att läsa. *torkar en tår*

  • mcsarcne

    Mmm. Och bedrövligt att skriva.

    🙁

  • http://eksynyt.blogg.se Heidi

    Men åh nej.. 🙁

  • http://petrastankar2.blogspot.com/ Petra

    Neeeeej!!!! Åh! Essa!!! Jag får en stor klump i halsen och tårar i ögonen. Jag vet ju hur mycket hon har betytt för dig genom åren! Jag blir så himla ledsen för din skull! *kramar om*

  • http://drottningsylt.scriptorium.se Drottningen

    lilla morrhår… *omtanketänker*

    Jag har en kramkudde framför mig jämt när jag sover, istället för Pontus.. och det är ju flera år sen nu. (däremot har jag ju en annan katt som spinner på huvudkudden. Inte likadant som tjocka katten och hon pillar mig inte i håret heller, men det är bra ändå)

  • http://besokaren2.blogspot.com Besökaren

    usch usch usch. Inte alls bra nej. Kramar till dig i mängder. Lilla söta Kassik. Hon hör ju till.

  • http://mysmurklan.blogspot.com/ SqZ

    Stackars lilla missen och stackars dig. Folk som inte tror att man kan sörja/sakna ett djur lika mycket som en människa vet inte ett dyft.

  • http://kristina.knusselbo.com/blog Kristina af Knusselbo

    Åh neej…så tråkigt! Tänker på dig. Jag vet så väl hur det är att se en katt i ögonvrån så där. Man tycker den är alldeles i närheten innan man kommer ihåg…ja, just ja. *kram*

  • http://peterlina.blogspot.com Peterlina

    Men nej! Det här var inte den optimala julaftonsmorgonsläsningen. Och inte den optimala julaftonskänslan för dig… *kramar om massor*
    Kanske Kassik kände att du inte behöver henne på samma sätt längre, nu när lilla Essingen finns? När hon blev sjuk förra gången så var det ni, och bara ni, då behövde du henne. Hon behövde kämpa. Nu kanske hon kände att det reder sig ändå, för du är inte ensam utan henne. *tror*

  • http://samtalmedj.blogspot.com Jeez

    *kramar*

  • Ulrika

    Oj… Oj!
    *kramar*

  • Pingback: Noterat at Deepedition

  • http://miaisageek.wordpress.com/ Mia*

    Näe! Lilla Kassik… Åh, vad jag känner med dig – fråga den som sitter mitt emot om du inte tror mig. 😉 *kramar*

  • http://www.thomastvivlaren.se Thomas Tvivlaren

    Beklagar förlusten!

  • Fia

    Åh, Essa….

    Jag hade tårar i ögonen redan efter att läst bloggen, och Peterlinas kommenatar fick dem att svämma över – så sant det nog är.

    Så outsägligt ledsen jag är för din skull!

  • http://beastankar.blogspot.com Béatrice Karjalainen

    Hittade hit via deeped och känner så med dig kanske lite extra just för att min ena katt dött där hemma medan vi var borta (fick ett samtal tidigare idag).

    Din katt har säkerligen haft ett helt underbart liv där hemma med dig, Det blir tomt när de går bort, hur mycket man än kunnat förbereda sig när de är sjuka. Det tar ett bra tag innan kroppen ställer in sig på att inte bli mött i dörren, gosöverfallen i soffan eller int behöva trängas i sängen.

    Kanske leker lilla Fröken Morrhår med min Eduard nu.

  • http://fotonissa.wordpress.com Jenny

    Åh… Stackars lilla fyrfoting. :S Har två här hemma som aldrig får gå bort… Så jobbigt med allt – alla leksaker, skålar, lådor, alla klösta saker… Hoppas hon har det bra i katthimlen!

    • mcsarcne

      Jenny, Beatrice:
      Jag hoppas innerligen att hon har det bra i katthimlen. Ihop med Smirre, ihop med Eduard, ihop med andra kompisar. (Fast hon var en ensamkatt i det här livet, inte det minsta intresserad av andra katter. Tvärtom!)
      Hon fattas mig så…