Detta år inleder jag julafton med att, tillsammans med Essingens bonusmorfar, gräva en djup grop nere vid rohodendronsnåret.
Sen går jag upp till vedboden och hämtade papplådan med Kassik i.
Lyfter upp henne, klappar henne lite.
Hon är lite stel, men pälsen lika mjuk och fin som alltid.
Sen lägger jag försiktigt ner henne i gropen, täckte över henne med jord, hittar några daggmaskar i den rika mullen.
Ja. Det är som det ska, där ska hon bli till jord igen, och daggmaskarna och andra kryp hjälper till.
Ovanpå alltihop lägger jag en stor sten, så att inte räven ska gräva där, för det vill jag inte. Det är en fin plats, lite i skuggan så där, lite stilla och fint. Mellan ett stort rohodendronsnår och en hortensia.
Ajaaaa.
Det är åt skogen och helt värdelöst men ett oomkullrunkeligt faktum och då är det som det ska vara.

Sen tar vi en promenad, jag, mamma och Essingen. Det var en vacker förmiddag, en bleknost sol hänger precis ovanför trädtopparna. Essingen bär jag i sjalen, han somnar med nästippen i min halsgrop och det är en vacker och god stund, och en och annan snöflinga singlar ner, de tilltar i antal och storlek, och när vi väl är hemma är världen vit, våra toppluvor lurviga av snö och pojken nyvaken igen.

Väl hemma igen så gör vi julafton enligt alla traditioner.
Den sista med Kassik
Den första med Lilla Essingen

Det bästa på hela julaftonen: snörena!

Och ja, Peterlina. Jag är så oändligt tacksam för det extra år jag fick med Kassik. Utan Essingen hade det här varit väldigt mycket hemskare. Nu går det an.

Vår jul är god, trots allt.
Jag hoppas innerligen att er jul är det också.

—

För övrigt: jag glömde mobiltelefonen i pappas bil igår, så alla som försökt ringa: jag hatar er inte, bara så ni vet det 🙂