Pojken vaknar, bökar och knölar.

Mamma!! Frukost!!

…och så blir det.
Och där tar dagen slut.
Han är helt slut, knäckt, somnar i stolen efter två skedar och resten av dagen bär jag honom i famnen, i sjalen, eller sitter med honom i famnen, eller har honom intill mig i sängen.
Ordentligt varm är han, och växlar mellan två lägen: Antingen så sover han, eller så gråter han.
Blank i ögonen är han och jag får tillfälle att prova den för barnrumpor speciellt inköpta termometern, både vid lunch och sedan senare på eftermiddagen. När tempen inte sjunkit själv så får han en hutt alvedon, nedmutat med Fröken Underbars supergoda äppelmos.

Ja, det ska väl vara premiär för det här också, och i ärlighetens namn. Denna gosse har haft våldsam tur, han är nästan åtta månader gammal och det här är första gången han är sjuk…

Nu, i skrivande stund, tror jag att febern tillslut har sjunkit lite, därmed osagt om det är alvedonet eller sjukans förtjänst, för nu sitter han på vardagsrumsgolvet och bökar med sina leksaker.
Om än inte med samma energi som annars.