It takes a village…

“It takes a village to raise a child”

Och här sitter jag, den “stackars ensamstående mamman”, i min by.

Omgiven av människor som jag valt, som finns i min närhet, människor som jag litar på och tycker om.

På promenadavstånd bor mormor och bonusmorfar.
Tvärsövergatan kusinkryllingbrylling med familj.
Lilla Moster Bibbi en liten busstur bort.

I fröken Underbars soffhörn sitter jag och broderar och dricker te.
I andra änden av soffan sitter hon och virkar.
Greven surfar i fåtöljen och på TVn dansas det.

Lilla Essingen har kroknat, ligger och sover i hennes säng, på vardagsrumsgolvet ligger en hög med övergivna leksaker.
När kvällen blivit sen pillar jag in hans armar och ben i overallen och bär försiktigt ut honom i barnvagnen. Så tar vi “pelletåget” hem, han vaknar inte ens när vi väl kommit hem.
Det är trygghet, det är tillit.

Han somnar lika gott hemma hos sin pappa, när vi övernattar där, och han bärs omkring av sin storasyster fram och åter genom huset. Det är svårt att avgöra vem som har roligast.
Absolut lyckligast är dock Farmor, när hon kommer och får träffa sitt ygsta barnbarn. Essingen blir rastlös på kramandet och vill komma ner på golvet, till leksaksbacken, men farmor kryper ner på golvet till honom och njuter av att han är nära.
Kära rara, jag är så oändligt glad över att han har en farmor…

…och att leka med Ester&Elias hemma hos Jeez är bland det bästa som finns!

img_05882

I Forodrims lokal på N:a Agnegatan kan man också sova. Eller tugga på en blå haj tills den blivit alldeles absolut dyngsur.
Vi skrattar gott när han bankar den i bardisken – det blir små blöta spår efter den – precis som om han otåligt väntade på att få beställa…

…och kompisarna, kompisarna uppe på öppna förskolan! Eddie, Simon, David, Freja, Amanda och allt vad de heter, de är ju jätteroliga!!
Dit går vi var och varannan dag, Essingen kryper iväg i full fart, och jag ler när jag ser honom. Inte har han tid med sin mamma inte, nejnej. Och det är en bra sak, det! Han leker, undersöker och utforskar och det är hans jobb att göra just det så nöjd blir jag när han gör det så bra. Men så tittar han fundersamt upp, var är mamma..? Han kryper lite tveksamt mot benen som står närmst, kvinnan i fråga klappar om honom och han lyser upp och fortsätter att leka. På lite håll står jag och ser på. Min fina pojk! Trygg och därmed fri från oro och full av upptäckarlust.

Här är min by.
Jag trivs i den, jag tycker om människorna som bor i den.
Men den är större än så.
Det påmindes jag om i gårkväll, vid en fika på centralen.
Även långt bort ifrån oss finns människor som tycker om oss, som bryr sig om oss och som saknar oss.
Tiden från kommer tillbaks. All glädje, alla äventyr. Allt som var bra, men jag påminns också om att det inte bara var ett paradis.
Men livet är gott, vi glömmer taggarna och njuter istället av rosornas doft.

Det behövs en by för att uppfostra ett barn, min största och viktigaste uppgift är att se till att mitt barn har en by och att han törs lämna mig för att undersöka den.

(Ja, vi väntar väntar väntar på att Morfar & Kristina ska flytta hit! Ni är helt enkelt för långt bort!)

  • Ulrika

    Vackert. *nickar* Du beskriver det vackert, tryggheten din lilla Essing har är vacker och att du ser och njuter av det är vackert.