Allt var ok.
Nästan hela dagen.
Jag jobbade. (Utan att bli hemringd från Dagis)
Jag åkte hem. (Tunnelbanan kom. Bussen gick i tid)
Jag hämtade barnet på dagis. (Lycklig var han, lycklig blev han)

Sen började det.
Med en liten liten fadäs.
Barnet bär jag på axlarna, och efter sisådär tjugofem meters promenad inser jag att jag fortfarande har de blå skoskydden på mig. Halkigt och fint, men med ett barn på axlarna får de sitta där de sitter. Det är inte läge för att stå och vingla på ett ben.

Men sen ökar det.
Öppnar kylskåpet, tar ut äggkartongen. Tar tre ägg, knäcker i en skål, vispar ihop med vetemjöl och vanilj och…

Nej!!

Barnet börjar förskräckt gråta när äggkartongen rasar i golvet och ett halvt dussin ägg går sönder. Ett överlever märkligt nog.

En smula städning blir det ja, och ägg blir ohyggligt kladdigt väldigt fort.

Vi äter och leker en stund.
Barnet är inte lika hungrigt som vanligt, men det är ju olika från dag till dag.

Vi leker mer, och så är det så småningom dags att göra kväll. Byta blöja. Smörja in med hudkräm. (Inget bad idag, nej. En torris som den här killen får inte bada varje dag) Pyamas och nagelklippning (så torrisen inte klöser sig blodig i sömnen dessutom.)
Nu går det åt skogen ordentligt.
Hur det nu går till så … Tånaglarna går helt enligt plan, och de högerhandens små naglar får sig en duvning.
Men vänsterhanden, då händer något, barnet rycker till, och jag skalar av en god bit av fingertoppen istället för nageln. Blodet sprutar, barnet skriker i högan sky.
Fram med skräphanddukar, förbandsmaterial men barnet är mycket lite samarbetsvilligt, far omkring som en iller på speed i min famn.
Jag konstaterar.
Det här fungerar inte.
Gör om, gör rätt.
Jag lindar om handen med en handduk, kramar ihop pojken – endast iförd blöja – och stoppar ner honom i åkpåsen, knör en filt om honom så att han inte ska bli kall. På med kängor och jacka, patientbricka mellan tänderna och nycklar om halsen. På andra sidan gatan ligger närakuten. Jag behöver fler händer.
Nej. Skadan är inte så illa att vi egentligen behöver söka hjälp för den, men som sagt. För få händer. Två behöver hålla om och lugna barnet, och två tejpa ihop lite fingrar.
Så blir det.

Vi får hjälp fort, barnet får sitt lilla bamseklistermärke och vi går hem igen. Han somnar i min famn, väl hemma igen lyfter jag bara över honom från åkpåsen till sängen.
Det blir ingen välling.

En granne kommer över på te.
Jag torkar upp bloddroppar från köksgolvet, serverar brysselkex och pratar om …ja, vad det nu var, och så piper barnet till. Jag är snabb som en iller, dit med nappen igen, men nej, tjorv, och nej, välling vill man inte ha och vips har han fått tag på det fina paketet sköterskan slagit in fingrarna i och vips blöder det igen och upp och få fram kompresser och gasbinda och …
…och nu har jag ju faktiskt hjälp eftersom grannen är där. Barnet sitter och blinkar i min famn och skruvar på sig och är trött och pipig och … kräks ner hela mig.
Eh..!?
Whatthefuck??

Jo.

Nu går tvättmaskinen.
Några gånger till har han hunnit kräkas.

Jag hoppas han inte smittade min granne.

Det finns onekligen stunder när det är praktiskt att vara två vuxna som tar hand om ett barn. Magsjuka och blödande sår är två exempel på såna.

Nu avslutar vi den här dagen (well, I wish, det lär väl bli en del spring i natt…) och hoppas på att morgondagen blir bättre. (Well..Som sagt, I wish..)