Jag lyssnar på Uppdrag Granskning på SVT.
Jag förmår inte titta. Det är illa nog att lyssna. Med ena örat, sådär.

Jag får ett ordentligt adrenalinpåslag.
Det räcker egentligen med att i pereferin höra om Försäkringskassan för att min puls ska gå upp.
Jag avskyr att ha kontakt med dem. Drar mig för det, men som ensamstående mamma har jag inte mycket att välja på.
Barnet tar med sig virusar hem från dagis. Gullar med dem. Snorar, febrar, kräks. Lite nu och då.
Och jag försöker ta mig samman.
Anmäla. Hålla rätt på pappershelveten som ska skrivas på av dagis.
Fylla i andra pappershelveten själv.
Hålla isär sjukperioder som nästintill går i varandra.
November och December VAB:ar jag lika mycket som jag jobbar.
Förtvivlan.
En dag bjuder jag gärna på för att slippa ha med FKhelvetet att göra, men … en halv månadslön går inte att skriva av.
Inte om man är Personlig Assistent. Möjligtvis om man är Bankdirektör i bank som går med brakförlust.

Och då är det bara VAB jag ska hantera.
JAG är inte sjuk.
JAG blir inte ifrågasatt.
Mitt barn är inte sjukare än vilken annan nybliven dagisunge som helst.
Likväl har jag precis just nu en “vilopuls” på dryga nittio slag i minuten. Jag sitter upprätt, det enda jag rör på är fingrarna över tangentbordet och blicken.

Det kallas Klassisk Betingning.
Ett inlärt beteende.
Glasklart
Klockrent.

Jag blir helt enkelt skiträdd så fort jag måste ha med Försäkringskassan att göra.

Den här rädslan kommer jag få slita med tills jag dör.