Om musikaffärernas död.

Minns ni Megastore, vid Sergels torg. En skivaffär i tre plan. Ett helt rum, ljudisolerat från resten av butiken, för bara klassisk musik. De hade allt du kunde tänka dig, de hade kunnig personal.
De var helt enkelt en riktigt bra skivaffär.

Nu är den borta.
I den mån man köper skivor, fysiska skivor, så köper man dem på internet nu.
Eller så laddar man hem musiken, utan vidhängande plast.
Det går till och med att göra det lagligt, och betala för nöjet.

Det finns inte så många skivaffärer längre, faktiskt.
Inte ens i vår kungliga huvudstad. De flesta har försvunnit.

Men här om dagen är jag befinner jag mig i en sådan.
Tillsammans med min brukare. Vi ska byta en skiva åt honom.
Det slår mig. Tänk om jag faktiskt skulle köpa den där skivan..? Jag har ju lyssnat på henne på spotify och hon är himla bra. Vore nice att ha i mp3spelaren.

De som känner mig lite mer förstår att här håller det på att hända något sensationellt.

Dessutom slår det mig att vi kan göra två flugor på smällen. Min brukares pappa fyller år. Antagligen skulle han gilla den här skivan.
Så jag ber biträdet i skivaffären sätta på just den här skivan, så min brukare får lyssna, bedömma om han tror att den kan funka som present.

Biträdet suckar, himlar med ögonen och byter bort tuggummipopen i högtalarna.

Jag säger att jag tar skivan, och biträdet vänder sig om för att stänga av musiken. “Nej, vi vill lyssna på den här och nu” säger jag, och får återigen samma suck och ögonhimmel. Biträdet hämtar en annan skiva och jag avslutar köpet.

Min brukare – som missat biträdets beteende – gillar det han hör och köper en skiva han med.

Jag lovar mig själv att aldrig mer gå in i en skivaffär.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=52yxuJKS4JY&hl=en_US&fs=1&]