Status Quo

Posted on by

Åren går.
Det är inte bra.

Jo, generellt, att livet rullar på, det är helt enligt planen. Så ska det vara. Fler grå hår. Barnet växer, tillvaron fungerar.
Det är bra.

Men på ett sätt står mitt liv stilla.
Status Quo.
Ingen som helst utveckling.

Något hände med mitt driv. Min vilja. Min lust att engagera mig, min ambition försvann.
Nu, några år senare är jag fortfarande i ett yrkesmässigt Limbo. Två yrkesutbildningar har jag, men verkar inte inom någon av dem.

Citatet kommer från en av mina egna bloggposter.
Det är drygt två år gammalt.

Nej, det blev inget av den tjänsten.
Jag var på anställningsintervju – och jag ansträngde mig som f*n för att kräkas. Gravid var jag och mådde skit.
Idag är jag glad att jag inte fick tjänsten -dålig timing helt enkelt. Man ska inte byta jobb när man får barn. Inte precis samtidigt. När man byter jobb måste man få fokusera lite på det, visa framfötterna lite. Det är svårt att göra när man får barn, är mammaledig, VAB:ar hur mycket som helst.

Men likväl.
Jag stod i ett limbo då och jag står kvar i samma limbo nu.
Ingen som helst utveckling.
Inga visioner.
Inga planer.

Det är faktiskt inte bra.
Alls.

Vad fasen ska jag ta mig till med det här?

  • http://darksidedesign.wordpress.com darksidedesign

    När man lever sitt liv är då man bör vara lyckligast. Ingen karriär går upp mot sitt egna jag och liv tillsammans med dem man älskar. Själv har jag en bra privat karriär med foto, film och annat som gör människor glada men saknar vänner. Vi bor i ett samhälle där medelåldern ligger över 60 år och det förblöder på olika sätt. Folk flyttar härifrån och semesterfirare köper husen billigt för att bo här i en månad under sommaren. Har vi tur får vi besök ett par gånger per år. Vi har byggt upp vårt liv utan karriärtankar utan låter hjärtat bestämma. Det viktigaste är att ha en målsättinig, oavsett vad det är. Fokusera på det som är viktigt för dig, inte vad samhället tycker man ska fokusera på.
    Att vara fast i limbo behöver inte betyda något negativt. Vi är fast i vårt limbo med livet vi lever. Jag klagar inte över det. På något sätt löser sig allt om man gör sitt bästa utifrån förutsättningarna och dessutom tror på det man gör. Själv är jag väldigt hård när jag ex. fotograferar och kan säga att jag är nöjd över ett fåtal bilder jag tagit. Höga krav på mig och det jag gör. Detta i sin tur får folk att hylla mina foton och jag berättar att jag inte är nöjd. Dom tror direkt att jag skämtar men till slut går det upp för dom att jag inte gör det.

    Min fru tycker att jag är för kritisk mot mig själv och att jag bör släppa på dessa krav. När jag sen ställde frågan om hon trodde att jag skulle vara en lika bra fotograf om jag inte var så hård mot mig själv. Hon tänkte efter en stund och svarade med ett nej.

    Själv har jag varit i limbo i många år tillsammans med min fru och nu vår dotter. I detta limbo så tar jag hand om dottern på dagarna och hittar på massa roliga saker. På eftermiddagen kommer hon hem och jag gör middag. Efter detta så är vi bara. Vi hamnar oftast i sängen framför en bra serie eller under helgerna ser film och spelar. Våra visioner? Livet, det som kommer. Planer? Det vi hittar på för dagen eller den lilla tanken att åka till en djurpark till sommaren. Min barndom slutade då jag var tolv år och min mamma dog. Sedan dess har jag klarat mig själv. Jag skulle kunna genomleva det igen om jag visste att jag skulle få det jag har idag.

    Kom ihåg: Du är du – du är bäst

    /Fredde

    • mcsarcne

      Åh, i livet är jag lycklig. Ajaaa. Det kan jag säga utan att tveka.
      Min lilla pojke är … Ja.
      Inför mitt barn har jag svårt att hitta ord.

      Gällande yrkeslivet så… är jag mer ambivalent.
      Jag har inte ett dåligt jobb idag. Absolut inte. Det är på många sätt både viktigt och emellanåt rätt trevligt.
      Men det är inte speciellt stimulerande. Jag utvecklas inte och det är ett jobb som kommer att ta slut. I bästa fall om flera år, i värsta fall snarare.
      Vad gör jag då?
      Vad vill jag göra för att försörja mig?
      Det är ganska många år kvar till pensionen, och all den tid jag faktiskt inte får vara med min lille kille (eftersom ingen ger mig tillräckligt med stålar!) vore trevligt att tillbringa med något som … ja, som hjälper mig att utvecklas vidare.
      Det här kan jag nu.
      Det börjar vara dags att gå vidare.

  • http://aelvan.blogspot.com Nynaeve

    Jupp. Det låter definitivt som om det är dags att gå vidare. Och teknikyrkena hämtar sig snabbare från lågkonjunkturen har jag hört. Så till sommaren/hösten kan det vara läge att köra hårt! Det är synd att du inte kunde följa med på konferensen i helgen…

  • mcsarcne

    Nyn.

    Vad var det för konferens?

    Jag misstänker att min utbildning är iskall. Obsolet helt enkelt.
    Det är för länge sedan jag jobbade med teknik för att jag ska vara intressant för en arbetsgivare, i alla fall som tekniker.

  • http://aelvan.blogspot.com Nynaeve

    Det var en konferens för datatjejer. Dvs tjejer som pluggar data och it någonstans i Sverige. En chans att träffa företag och knyta kontakter. “Nätverka” som det så fint heter.

    Men de söker “juniora tekniker” på en del ställen har jag sett.