Jo.
Han säger det, och jag har funderat på varför.
För det gör ju iofs pappa emellanåt, men det spelar ju mindre roll.
Lilla Essingen träffar sin pappa i bästa fall varje helg. Oftare blir det varannan helg, och ibland dröjer det ännu längre.
Och så mycket jobbar inte pappa.
Pappa är hemma hos sig, förklarar jag. Men ska vi ringa till pappa? Och så gör vi det.
Barnet älskar det, älskar att prata i telefon, med pappa, med morfar och någon gång har jag varit elak nog att ge honom luren istället för att idas jiddra med någon telefonförsäljare.
Han pratar, lyckligt.

I brist på telefoner kan man använda ungefär vadsomhelst. Han tar en sko, en leksaksbil, några duplobitar eller en fjärrkontroll och lägger mot örat och säger lyckligt Heeeej!

Så hämtar jag honom på dagis och får äntligen förklaringen på vad han menar, vaddå “Pappa jobba!”

….för på dagis ringer telefonen, och han rusar för att få prata, för det är ju pappa, varpå personalen svarar; Nej, Liten Essing, Det är inte Pappa. Pappa Jobbar.

Jag tror att det ringer ofta på dagis.