DVBF

DVBF

Akronymen är en förkortning för DetVarBättreFörr men det är också en människa. En man, en speciell man med förkärlek för god choklad, swingdans och fotografi på hög nivå. Han ingick i den krets av människor jag lärde känna via det däringa Internetet på den tiden det inte var i var mans hand, och mer än en natt satt vi och pratade. Han nyskild och ledsen och jag i ungefär samma läge. Många mil skilde och det var först långt långt senare vi träffades på riktigt.
Men det är en mycket god och klok man.
Oerhört tragiskt är det att behöva växla från presens till imperfekt.

DVBF, Lasse Dalenius var en mycket god och klok man.
En människa jag kände, men inte tillräckligt väl, en människa som gav mersmak.
Nu är det för sent.

Han är död, han är borta, och vi som kände honom står överraskade, chockade och förtvivlade kvar.
Vad har hänt?
Är det verkligen sant?

Då är det lättare att acceptera att en gammal dam inte orkar kriga mot sin cancer längre.
Det gör inte mindre ont.
Nej. Tvärtom.
Det gör väldigt ont för det är inte vilken dam som helst.

De senaste dygnen har hon blivit sämre. Stadigt sämre, och Lilla Essingens pappa har vakat oroligt vid hennes säng medan jag hjälpt iväg Essingens storasyskon till skolan.
Morfinet har hållit henne någorlunda smärtfri men också okontaktbar, och vi har sett och förstått att nu är det nog så att det inte finns något bra slut på hennes vistelse på Karolinska Sjukhuset, bara mer eller mindre dåliga.
I förmiddags upplevde de sköterskor som skötte om henne att hon i ett litet ögonblick faktiskt var lite klarare, fick lite ögonkontakt, och att hon nästan log en smula, för att sen andas ut för sista gången.
En mamma, en farmor är borta. En hustru, en god vän.

Vi for iväg, kom till avdelningen, går in i hennes rum.
I Torsdags var jag, vi, till henne sist, då firade vi hennes 81årsdag med smörgåstårta och mycket skratt.

Nu ligger hon i samma säng, utan några slangar, inga kanyler eller dropp. Ingen väsande och bubblande syrgas.
Ett fint lakan med broderier, och några gerberor på bröstet.
Det är stilla – tills vi kommer in i rummet. Lilla Essingen konstaterar först förtjust “Famo!” för att sen konstatera: “Famo Sover”. Sen undersöker han rummet, leker med hjulen och reglagen på sängen, undersöker toadörren, klättrar på stolar och är precis den han alltid är.
Sällan blir kontrasten så tydlig.

Och vi går ut i solskenet, i allt det skrikblå, åker hem till mannen, hissar flaggan på halv stång, steker fattiga riddare och börjar ringa till alla de som behöver bli underrättade.

Det var bättre förr.

När jag kunde surra med dvbf över icq.

När farmor var pigg och frisk.

  • http://samtalmedj.blogspot.com Jeez

    *kramar*

  • http://ulricasord.wordpress.com Elisabeth

    Orden känns tomma. En dubbelsorg, olika men ändå samma. Mina tankar går till dig ikväll. Kram <3

    Ulrica/Ulie

  • http://aelvan.wordpress.com Älvan

    Även i Täby trillar det en liten tår. Och det är nog bra att lilla essingen fick följa med och se sin farmor, även om han just nu är för liten för att förstå. Vi skickar kramar och omtanketänk, jag och fyrfotingarna.

  • Joey

    *kramar i massor*

  • http://leoni.se Anna-Klara

    Så fint du skriver om sorg och saknad.
    Tänker. Kram.

  • Lillasyster Jenny

    Hej, tack för omtanken och allt det fina du skriver om Lasse, det värmer!

  • http://kristina.knusselbo.com/blog Kristina af Knusselbo

    Så vackert skrivet i allt det sorgesamma!

  • http://illika.blogspot.com illika

    *tårögd* Nej! Lasse! Vad hände, när hände, hur hände? jag har tänkt så mycket på honom på sistone, att jag saknar honom…

  • mcsarcne

    Illika, jag vet inte vad som hänt 🙁 Jag har bara sett hans sida på Facebook, och det är tyvärr helt sant. Han är borta.
    Jag tror att det hände omkring helgen efter påsk.

  • Pingback: Topp 5 « Inquietum es cor nostrum donec requiscat in Te