Jag har tänkt samma tanke förut.
Helt säkert.
Antagligen förra sommaren, och om inte annat någon tidigare sommar. Jag känner igen den.
Men för mig är den viktig och vacker så jag låter mig tänka den igen, njuta av den, bära den i händerna inför mitt barn, och hoppas att han tar upp den och stoppar in den i sitt hjärta.

För nu är vi på Orris.
Landet

Det är här jag går med hans lilla hand i min och visar smultron. Med små små fingrar plockar han dem, lite mosiga blir de och det kan nog hända att någon myra slinker med av bara farten. Han älskar dem lika mycket nu som han gjorde förra sommaren men då fick han dem serverade från mammahandflatan. Nu plockar han själv. Klättrar ner i dikeskanter, i högt gräs och bland en och annan tistel. Det är också viktig kunskap: att känna igen tistlar, brännäslor, rödmyror och getingar.

Jag packar vagnen medan han sover middag och sen promenerar vi ner till en av båtbryggorna. Med oss har vi ett litet metspö, och en påse med lite vetemjölsdeg. Sånt som små mörtar älskar.
Det tar inte många minuter innan det nappar och strax ligger en silverblänkande liten fisk och sprattlar vilt på bryggan. Barnet tror inte sina ögon. Plockar upp “Fissssk!!” och håller i den. Försiktigt. Fascinerat.
Jag krokar av den och släpper ner den i vattnet igen. (Varför? Det är en MÖRT, inte en öring som ska växa till sig?! Blir man liksom lite snällare när man har en tvååring med sig??)

Sen går vi vidare till badplatsen, pojken leker och skrattar, han “simmmmmaj!” och vi provar flytvästen. Han flyter tryggt i den, den vänder honom rätt även när jag försiktigt provocerar den. Det är bra.
Samtidigt hejar en pappa på sin lilla flicka som övar på att simma. Hon ser ut som jag gjorde en gång. Smal på gränsen till tanig, med solblekt hår. Hon hostar och kämpar och hostar och håller andan. Det är läskigt att andas när munnen är så nära vattnet, men andas behöver man onekligen göra.
Jag minns ju, där jag står med min pojke plaskandes runt mina ben, hur jag själv kämpade en sommar med att lära mig simma, just på den här badplatsen, och priset var stort: När jag kunde simma mellan bryggorna – det sades att det var 25 meter – skulle jag få femtio kronor av morfar.
Inte är det några 25 meter inte, max femton. Men jag kämpade och tillslut sam jag och stolt var jag säkerligen över min femtiolapp.

Allt jag fick vill jag nu ge mitt barn.
Så vi ska meta mer i morgon, och sen ska vi bada, titta på trollsländor, plocka smultron och leta rätt på en myrstack att lägga en sockerbit på.