Scenen: Undertecknad sitter i en bil, en varm, stor och trygg Volvo. Kymlingelänken heter den väl, vägsnutten mellan E18 och E4 mellan Rinkeby och Södra Kista.

Det skriker till i radion och jag lystrar.

Man vädjar om fri väg, en mycket brådskande ambulanstransport från vardetnuvarnågonstans till Astrid Lindgrens sjukhus.

Och där sitter jag i min bil med tårarna rinnande.

Det borde faktiskt vara FÖRBJUDET att barn blir sjuka, gör sig illa, går sönder, nästan dör.
Jag står bara inte UT med att det ändå händer.

Jag vrider min arm ur led, lyckas sträcka den bakåt i bilen, snudda Lilla Essingens kind en smula och försöker låta bli att bryta ihop och hamna i diket.

Blödigast i världen, det är jag det.

Gick det inte bra vill jag inte veta det.