Jag läser berättelserna människor skriver, och många önskar jag vore hittepå.
Men det är ju inte så.
Mest skrämmande är att de är så många.
Att jag drunkar i all maktlöshet, imörkretdärådå-maktlösheten som gör att man sedan håller truten. Man vet eller tror att man inte blir trodd, man skäms, man … känner allt det där jag känner igen. Jag och alla andra.

Men nej.
Inför det här saknar jag ord.
Åren har gått och minnet har gudskelov bleknat och det är kanske en välsignelse och kanske på sätt och vis en förbannelse men just den episod i mitt liv jag tänker på har jag aldrig kunnat berätta om, och nu är minnet skevt, fragmentariskt och så får det förbli.
Där och då gjorde jag vad jag kunde för att få någon sorts rättvisa och blev grundligen rundad, ifrånsprungen och övergiven och det skadade mig långt mycket mer än episoden i sig.

Det händer att jag googlar några namn, och skulle jag upptäcka att de råkat ut för svårigheter: blivit sparkade etc skulle jag öppna en flaska vin och skåla för det.

Så ond är jag.