Jag har inte sett någon av Elvis filmen i vuxen ålder, alltså vet jag inte i vilken film det är han dyker från någon hög klippa, men som barn såg jag det och blev våldsamt imponerad. Och på ett barns sätt förälskad.

Det kan ha varit första gången.

Kanske var det just Elvis Presley som var min första kärlek.

Det är inte illa pinkat, synd bara att kärleken inte var besvarad.

Om man räknar på ett annat sätt så var min bror min första kärlek. För så är det. Får man en lillebror förklarar man för sina föräldrar att man ska gifta sig med sin bror när man blir stor. Föräldrarna försöker förklara att man nog kommer att ändra sig så småningom, men då lovar man högt och vilt att de kommer få se, åh, så fel de har, för en bror är den mest underbara bror som finns.

Nej.

Vi är inte gifta idag.

Martin. Han hette nog Martin, min första kärlek. Nu pratar vi nog om den mer vanliga verkligheten. Den första riktiga pojkvännen. Där, i tonåren. Han var viktig och jag tänker med tacksamhet på de dryga två år vi var tillsammans. Vi undersökte vad “kärlek” innebar, i ömsesidig nyfikenhet, ömsinthet och lycka. Sen var vi helt överens om att det var dags att gå vidare, och firade det beslutet och tackade varandra. Märkligt och fantastiskt, så klokt trots att vi var så unga.

Sedan dess har jag gift mig, skilt mig, levt som sambo och särbo. Jag har varit förälskad och jag har upplevt lyckan att verkligen verkligen älska en man. Två män.  Jag har varit mycket mycket lyckligt och jag har gjort mig illa och låtit mig göras illa. Jag har varit modig och det finns stunder när jag tycker att jag inte lönats för mitt mod.

Det finns andra stunder när jag förtvivlar över att jag inte förmår uppskatta det jag får.

Men jag försöker älska.

På nya sätt hela tiden, jag försöker hitta nya sätt att älska för det gör det möjligt att se och ta emot utan att jämföra, gör det lättare att ta emot och vara tacksam. I alla fall i teorin. Jag övar.

Jag övar.

Så hur var det nu.

Vem var min första kärlek?