Mitt barn är det viktigaste i mitt liv. Ingen annat prioriterar jag högre. Ingen annan fyller min tillvaro med så mycket lycka och glädje som han. Alla dagar, även denna.
Det vill jag börja med att säga: Att jag är så oändligt lyckligt lottad, att jag i grund och botten är lycklig i mitt liv och att det finns mycket lite jag skulle vilja förändra.
Det finns helt enkelt inte så stor förbättringspotential.

Att vara med honom, det vill jag vara. Vi båda mår bra av att han har sitt Dadi men jag skulle också vilja vara där, vara med i allt undersökande och upplevande. Fortsätta på mitt projekt; Att ge min onge så mycket trygghet och tillit till sig själv att han överlever att bli större, överlever skolan och tonåren, mobbing och tonårsfyllor, första, andra och tredje kärleken utan att tappa tron på alltihop.

Nu är det inte så.
Jag lever i samma verklighet som alla andra: Jag har ingen kappsäck full med pengar.
Jag tvingas byta min tid mot pengar för att kunna förse min onge och min egen rumpa med allt det vi behöver och en del av det vi vill ha.
Nu går det lyckligtvis ganska bra.
Pengahögen blir inte så stor, men den räcker till, mycket för att vi har ganska anspråkslösa önskemål och krav.
Men jag kan inte låta bli att fundera över det här med just TIDEN.

För den är utmätt och begränsad, det är något vi alla har en begränsad mängd av, och i det är vi lika, fattiga som rik. I teorin. För med många slantar kan man köpa någon annan människas tid, så att man kan använda sin egen tid till det man vill och inte det man måste.
Därför blir det lite viktigt, det här med hur man värderar tid.

Och hur gör vi det?
Vad värderar vi och vad köper vi, betalar vi för?

Jag vill återigen påpeka att jag inte missunnar någon en högre inkomst än den jag själv har. Jag är lyckligt lottad. Många har det väldigt mycket tuffare än jag.

Men.
ÄR det inte konstigt att vi värderar människors arbete så olika?
Lilla_Essingens pappa fakturerar långt mycket mer än tusen kronor per timme, ibland närmare TVÅtusen kronor i timmen för att sälja sin tid. (Det betyder inte att han TJÄNAR de summorna, det är viktigt att komma ihåg, inte jämföra äpplen och päron)
Men det innebär att det går mer än tio av mina arbetstimmar på hans.
Det betyder inte att hans jobb är mer än tio gånger så viktigt som mitt jobb.
För den människa som jag jobbar för, jag är alltså personlig assistent, är jobbet jag utför livsviktigt. Bokstavligen talat. För hans familj också. Jag möjliggör ett värdigt liv för en hel krets med människor. Jag är inte en barmhärtig samarit. Jag drivs inte av en passion. Jag går inte dit av godhet utan för att det är mitt jobb, men jag är bra på det och jag gör det bra.
Hur kommer det sig då att min tid är värd så lite?