Mammafamnen

Alldeles för sent kommer jag i säng, efter alla kvällens ord och tankar. Glad i hjärtat men också återigen gråtmild och tacksam. Yrvaket kommer Lilla Essingen snubblande, med famnen full av bilar, tåg och en sandsil (?!!) men utan napp. Snabbt fram med en reservnapp och snabbt somnar han om. I precis den här minuten ligger min kind mot hans hjässa och hans andning är tung.

Tack gode Gud för att han finns och för att jag kan få ha honom hos mig.

Kanske kanske kanske kan en mamma någonstans i Sverige snart få ha sina två små barn hos sig.