Nej.
Jag är sällan stressad till dagis.
Jag vet att det pågår någon sorts LämnaSent-HämtaTidigt-tävling men som ensamstående mamma deltar jag inte.
Jag kan inte. Jag jobbar heltid och ingen annan betalar mina räkningar så jag får vackert fortsätta jobba heltid.
Lyckligtvis har jag en onge som älskar sitt Dadi.

Jag lämnar tidigt. Halv sju. HALVSJU.
Jag hämtar så tidigt jag bara kan, vilket inte är jättesent, men inte heller tidigt. Ungefär tjugo över fyra.
Om jag åkte bil till och från jobbet skulle jag kunna kapa lite av tiden men soppasin är onödigt dyrt och dessutom ogillar jag allt skit bilar sprider omkring sig.
Så jag åker min buss och slappar under tiden.
Lyssnar på radio, twittrar, spelar words with friends på telefonen.

Men ibland drabbas även jag av den Stora HämtStressen.

Det sker när det skiter sig.
När planerna spricker.
När någon gjort fel.

“Nej. Marie har jobbat sin sista dag. Nu har hon havandeskapspenning. Betyder det att ingen kommer för att lösa av mig om en halvtimme?”
Precis så var det.
Man lyckades gräva fram en paniklösning, satte paniklösningen i en taxi som sedan skulle stånga sig genom stan i rusningstrafik och helt plötsligt övergick mitt Jaja, det löser sig till irriterat trummande och därifrån stressat vankande.
Den stackars paniklösningen kom in, fick tio minuters intro varpå jag kastade mig i en taxi.
Rullar in på Dadis parkering tio över fem och andas igen. Där står Dennis och har örnkoll, och min onge leker med två småtjejer i dockvrån. Nej, han ska inte hem, han lagar mat. Det är “söttbullaj” i “ugnen” och jag kan få smaka om jag vill. Det vill jag och efter några minuters pillande följer han glatt med mig hem.
Och ja.
Jag var en timme sen, men det var mest i mitt huvud det var en katastrof.
Dadi har öppet en god stund till, och det fanns färdig kyckling i frysen. Bara ta fram och micra, och koka lite ris till.

Och OM skiten hittar fläkten finns det reservplaner.
Det finns en Mojmoj, PeO och en “Fanetten” (Min syster Jeanette) inom räckhåll.
Det finns också en Kusinkryllingbrylling Jocke med familj på andra sidan gatan.
Kniper det kan säkert @raftsjo plocka upp en onge extra, och då har @lilla_essingen en lekkompis medan man väntar på en borttappad mamma.
Pappan kommer också körande, om det alls är möjligt, men där är geografin ett dilemma. Det tar en stund. (Fem mil, rusningstrafik…)

Det är bara att mamman måste komma ihåg att andas och inte stressa upp sig så förtvivlat.
Äta en “söttbulle” eller två.