#$&%#!! | Inquietum es cor nostrum, donec requiscat in Te

Barn gör inte som man säger, de gör som man gör, det är en gammal sanning och gång på gång blir den tydlig. Jag hör mig själv, mitt eget tonfall, när Lilla Essingen skäller på Lissmakiiin eller Thomas Tåget:”Men SLUTA nu då!”

…och så plötsligt händer det, jag kan inte påstå att jag är förvånad, mer drabbad av min egen inkonsekvens. Han leker med någon bil, och bökar samtidigt med en av solstolarna på altanen hemma hos Pappa:

Fan…fan…fan

Ja. Det är från mig barnet lärt sig det. Eller någon annanstans, men barnets far är oskyldig för han svär mycket sällan och tycker väldigt illa om svordomar.
Jag svär och är inte heller så bekymrad över det. Överdrivet bruk blir till missbruk, men så blir det med allt språkande, det vet alla som någon gång läst en säljtext för en bostadsrätt.

Nu valde jag att ignorera det hela, men jag kommer i trångmål om jag ska fostra mitt barn att inte svära eftersom jag faktiskt svär själv ibland och inte tycker att det ÄR ett stort problem.
Samtidigt vet jag att andra verkligen avskyr svordomar, och vi har alla våra käpphästar. Jag har till exempel svårt att överse med särskrivningar och dåliga formuleringar.

Hur gör ni? Försöker uppfostra er själva samtidigt som era barn?

http://malincronasblogg.wordpress.com Malin Crona

I dag lärde jag mig att barn inte lär sig av sina misstag utan bara av när de lyckas. De lär sig alltså om man säger “Nu gjorde du rätt”, men när man säger “Du gjorde fel” så sker ingen som helst aktivitet i deras hjärnor. Vuxna däremot lär sig av sina misstag. Ja, det kanske inte hade med saken att göra, men det kan ju vara bra att tänka på. Bra att jag lär mig så mycket varje dag, mindre bra att jag inte alltid gör så att mina barn gör det. Svordomar är också bra tror jag. Studier har visat att blodtrycket sänks av att svära. Det finns så mycket värre saker vi människor kan göra. Så länge vi inte kallar varandra elaka saker. Och som sagt, egentligen så tycker jag nog det är bra att svära då och då. Det gör oss till mer harmoniska människor.
http://petraiordochbild.wordpress.com Petra

Japp! Jag har svurit som en borstbindare när jag blir arg och irriterad i herrans år. Sen jag fick barn har jag helt slutat svära (så han kan höra). Nu svär jag i smyg på jobbet ibland. 😉 Låter bli helt hemma mest för att maken inte vill att Alex ska lära sig svära.
http://camelliss.wordpress.com Camelliss

Jag är rätt duktig på att svära. Verkar bli värre med åren, av någon anledning. Jag vet inte om man kör någon antisvärkampanj på förskolan, men mina barn är väldigt medvetna om att svordomar är ajabaja. Det är dom som säger åt mig! Jag försöker skärpa mig i deras närvaro, men det slinker ur några ändå titt som tätt.

Trots att jag svär själv brukar jag säga åt dem om de provar en svordom att det är ett fult ord och att barn inte behöver använda dem. De köper det än så länge. Storsonen har först nu börjat svära (12 år) så att jag kan höra det.

Jag hajar till när jag hör små barn svära. Men det är när barn kallar kompisar/föräldrar/nånannan fula namn osv. Ett litet “fan” som slinker ur när något inte går vägen skulle jag nog inte reagera så väldigt på.