Så låter det här hemma, när det kör ihop sig. Oftast bromsar jag: Napp får man ha när man ska sova, inte annars, men ibland är nöden för stor, behovet av just den sortens tröst skriande. Bokstavligen talat. Efter en liten stund har han lugnat sig, pojken min, och vi kan prata om det som nu gått snett.

Min pojk har många nappar, till och med flera lila, men just den här nappen är speciell.

Jag vet inte vem som givit den till honom.

Lilla Essingen fick den när han låg på Neonatalen på Huddinge Sjukhus. Själv låg jag på BB och mådde riktigt sunkigt och han mådde inte tiptop han heller, de där första dygnen. Han fick den av någon sköterska och jag upptäckte den när jag – med rullstol – fick hälsa på honom.
Han låg där som en knubbig och trind liten flodhästunge intill de andra barnen, många med mindre än halva hans kroppsvikt. Neonatalen är inte bara för förtidigt födda barn. Det är helt enkelt intensivvård för ALLA nyfödda små knoddar som mår skrutt.
Jag frågade om nappen – man har ju en massa planer om att inte använda sånt innan man får barn… – och fick ett ganska bestämt svar från en av sköterskorna: Små sjuka barn som behöver den tröst en napp kan ge får napp. Punkt.
Och varför argumentera om det?

Jag fick skjutshjälp upp till Neo, och så småningom tog jag mig upp på egna ben, och försökte få igång min egen havererade kropp. Sen fick jag ta med mig honom ner till mig några timmar, och efter några dygn skrevs han ut från Neo och sov i min famn, i min säng, intill mitt hjärta. Vår första natt tillsammans. Jag sov säkert dåligt, och jag minns att jag var uppe om natten och gjorde i ordning, hämtade mjölkersättning eftersom min amning inte kommit igång än.

Han  vaknar fortfarande ofta om natten. Har tar några snubblande steg till min säng, klättrar upp och boar in sig i min famn.
Undantagslöst säger han sen:

“Nappen..!”

…och undantagslöst har den blivit kvar i hans egen säng.
Oftast har jag en extra på lut, och med det att han fått den somnar han för det mesta om på några minuter.

Själv kan jag bli liggande, där i mörkret.
Känna doften av hans hjässa, av håret, av varmt barn, av lek och sand, av lycka och spring.

Tre år av välsignelse.
Tre år av äventyr.
Tre år av lycka.

Tre år. Precis just nu, precis när det här inlägget publiceras.