Idag, en helt vanlig dag, precis lika unik som den som utspelade sig igår eller för den delen den som kommer i morgon. Jag har tillbringat den tillsammans med Lilla Essingens pappa och halvsyskon, vi är i en hyrd stuga utanför Visby.
Ändå är den en speciell dag.

Jag har alltid haft bråttom i livet. Jag flyttade hemifrån tidigt, hade inte tid med luffande i asien eller au pair-år i USA. Jag pluggade, gifte mig, jobbade, skilde mig, älskade och blev svårt sjuk. Flyttade, försökte skapa ett nytt liv och fick oväntat ett barn. Jag har slitit, planerat, arbetat som en iller, försökt navigera mellan kobbar och skär. Om man är generös kan vi väl säga att… det inte blev som jag hade tänkt det. Somligt gick fel. Annat gick käpprätt åt helvete. Annat gick alldeles fantastiskt bra – men ändå inte alls som jag trott.

Så idag. Om man bryr sig om siffror så har jag idag slutat vara trettionånting.
Nu är jag rätt obrydd i just det där sifferpetandet. Jag konstaterar chockat att det var tjugofem år sedan jag träffade den oh den kompisen på landet och att glina vuxit upp och har barn och karriärer. Jag irriteras över rynkorna runt mina ögon. Nej, inte skrattrynkorna ut mot tinningarna, utan de där tunna tråkiga i inre ögonvrån och under ögat.
Ändå är jag på många sätt tacksam över att inte vara 17 eller 23 längre. Herejösses så jag slet! Herrejösses så jag oroade mig! Tänk att jag överlevde!

I morgon kommer en ny dag. Lika unik och fantastisk som den idag, och den igår.

Med eller utan siffermagi.