Jag är en slarvmaja.
Jag vet det, andra har retat sig på det och jag får allt som oftast ta konsekvenserna av det.
En gång i tiden hade jag en kattfröken som konsekvent protesterade mot min ovana att droppa tvätt lite här och där. Hon kissade på den. På en t-shirt på vardagsrumsgolvet, mot ett par tappade vantar i hallen, mot ett par täckbyxor som ramlat ner från kroken. Hon gillade inte kläder på golvet och var snabb med att visa sitt missnöje.

Nu har jag en pojke. I mitt liv tillsammans med honom borde jag ha lärt mig att alltid plocka upp efter mig. Ställa tekoppen från kvällsfikat i köket och inte lämna den på vardagsrumsbordet. Inte lägga ifrån mig nycklarna på byrån i hallen. Ställa undan skorna så att de inte leks iväg och sedan är försvunna i två veckor. (Under TV-bänken, längst in mot väggen. Dit jag absolut inte når med mindre än att flytta på TV:n.

Nu hade vi fikat tillsammans i köket. Jag drack en kopp kaffe, han lite mjölk. Varsin kaka.
Sen mös vi lite med lite film.

Pressobryggaren stod kvar på köksbordet, med uppskattningsvis en deciliter kaffe kvar. Lycklig var han när han annonserade att han hällt upp kaffe i min kopp, och försiktigt försiktigt bar han den ut till mig, i vardagsrummet. Ställde den på bordet, alltmedan jag försökte förklara att jag fikat färdigt, och att han kunde ställa koppen på diskbänken istället.
Man kan säga så här: Jag talade för döva öron. Jag skulle dricka kall kaffesump, jomenvisst.

Och vips hade Lissmakiin råkat krocka med kaffekoppen. Vips låg det kaffesump på golvet.
På den vita ryamattan från IKEA.
En sån där som måste kemtvättas.
En sån där som billig nog att det knappt är lönt att kemtvätta, men dyr nog om man inte har råd att köpa ny matta ideligen.

Man måste ge honom, Ongen, för att vara snabb:

Fölååt, mamma, de va inte meeningen! Blixten kjaschade baja…

Jaja.

Det finns ju människor som lever på att tillverka potatismjöl och fläcken gick nästan bort i alla fall.