Jag vaknar i ottan, men det är ok.
Jag har sovit hela natten.
Mer än sju välsignade timmar i rad och nu knorrar det i magen, solen skiner och jag går upp.

Lilla Essingen är hos sin Pappa, så jag är ensam och njuter av lyxen att vara just själv.

Jag gör mitt te, sitter i soffan och tittar på ett WestWing-avsnitt.

Viker tvätt. Små kalsonger, t-shirtar med fläckar av lek och äventyr som inte går bort. Parar ihop små små strumpor.
Inser att t-shirtarna faktiskt inte är så små ändå.
Jeans som får min lille kille att – tillsammans med Mojmojs skinnjacka – se ut som en liten liten tonåring.
Det doftar gott, och jag viker och viker.

Hjärtat dunkar hårt i bröstkorgen, ni vet, känslan när revbenen tar emot.

Jag tror det kallas Kärlek