Om lite mindre än två månader ska jag åka på semester till Långtbortistan. Sol, bad, en strawberry daquiri efter middagen, varm vind mot huden.
Men alla som känner mig vet att det finns ett men.
Med mig finns det alltid ett men. En sorgkant, ett aber.
Och nu har jag hakat upp mig på det mest idiotiska man kan tänka sig.

Bikini.

Jag gillar inte att ha bikini. Jag känner mig tjock i bikini.
Jag ÄR inte speciellt tjock, även om jag lagt på mig några kilo jag inte behöver. Men nej. Tjock är jag inte.
Men jag känner mig tjock.

…så när Mia Skäringer ställer sig på scenen, iförd bikini, och ritar operationsanvisningar på sin mage, och tar tag i hullet och vinkar till publiken hickar jag till.
Minst sagt.

På ren svenska får jag ångest.

Jag andas och tittar, träffas och skrattar. Och får ångest.

Och så fortsätter det.
Hon berättar om situation efter situation, om att förtvivlat försöka få vara med, räknas till, vara värd något, om att misslyckas och ratas och publiken skrattar och hon lönas av våra skratt och även jag skrattar.

Till en början.

Men ju längre föreställningen pågår desto svårare blir det, desto mer fastnar skrattet i halsen, desto mer otydligare blir gränsen mellan oerhört självutlämnande mod och ren gränslöshet.

Det slår mig, att hon kanske inte beskriver sin barndoms strategi, att vara clownen, den roliga, för att få vara med.
Kanske är det vi här och nu som desperat ska roas för att hon ska få räknas en liten stund till.
Kanske är det inte imperfekt som är aktuellt tempus. Kanske är det istället presens.