Om en plikt

Posted on by

Vuxna människor är skyldiga att ta hand om, skydda och värna barn. Alla barn.
Det har jag predikat om tidigare i ett annat sammanhang, men principen är detsamma.
Det finns inga undantag från den här regeln.

Däremot är det inte alltid så lätt, ibland krävs det en hel del mod.

Jag läser i DN om en pojke, och jag blir förtvivlad.

Sedan flera år tillbaka håller en mamma i södra Sverige sin son fången i fantasivärld där smurfar och rymdvarelser påstås finnas på riktigt. Det framgår av en lex Sarah-anmälan till Socialstsyrelsen.

Pojken är beroende av personlig assistens och har fyra olika assistenter, varav en är hans mamma. Hon tvingar de övriga assistenterna att spela med i den fantasivärld hon skapat åt sin son.

”Eftersom lögnerna ändras och ökas på blir det svårt att hålla reda på vad som gäller”, skriver Socialförvaltningen. Inspektören bakom anmälan påpekar att pojken reagerar med självdestruktivitet på sättet han behandlas på.

Missförhållandet ska ha pågått under de senaste fyra åren.

Ja, självklart blir jag förtvivlad över den fullständigt sjuka situation han befinner sig i, men framförallt över att han varit i den så länge.
Fyra år.
Fyra år är en evighet i ett barns liv.

Varför har ingen anmält det här förrän nu??
HUR kan man INTE anmäla det?
Hur kan man komma till en pojke och delta i en lögn under så lång tid, se honom fara illa av den, men samtidigt inte göra något??

Tyvärr är det ganska enkelt.

Antagligen är de personliga assistenterna anställda direkt av mamman.
Det innebär att de inte har någon som helst anställningstrygghet.

Den som “skvallrar” blir alltså av med jobbet. Inte efter tre månaders varsel. Inte efter två skriftliga varningar. Bums. Två veckors lön. Bye bye.
Starkare än så är inte en personlig assistens anställningstrygghet. (Javisst, det kan vara en fast anställning, den kan vara enligt kollektivavtal…)
Man kan vara hur modig som helst – om någon annan betalar ens hyra.

Dessutom:
Vad händer med en liten pojke när en av tre assistenter plötsligt försvinner, och en mamma – som kanske inte är helt psykiskt stabil – börjar känna sig mycket trängd?

Fy, vilken mardrömssituation.

Någon anmälde tillslut.
OM omständigheterna är som i scenariet jag tecknar, är det en mycket modig person.

—————————

Historien skulle kunna vara slut här.
Men uppenbarligen är den inte det.

Artikeltexten talar om en Lex Sarah-anmälan. Det finns alltså en socialförvaltning eller sjukvårdsinstans som haft viss insyn i pojkens situation, och inte gjort något.

Förtvivlan.

Tänk om någon gjort en anmälan till socialförvaltningen, riskerat och blivit av med sitt jobb, förlorat kontakten med pojken och det inte hjälpt.
Ingen brydde sig om anmälan?

Jag hoppas den här historien utreds noga, och jag hoppas sannerligen att både pojken och hans mamma får hjälp.

  • http://charlottehitochdit.wordpress.com Charlotte

    Usch! Otäckt är det!

  • willy engebrethsen

    Mamman som tvingar sitt barn att leva i en fantasivärld = Ej sant!
    Ingen försöker hålla mannen i någon slags fantasivärld. Han har ett stort intresse, inte bara olika seriefigurer, som man måste förhålla sig till med utgångspunkt från hans funktionsnedsättning. Detta är något aktuell verksamhetschef inte haft kompetens att förstå eller lyhördhet av vad mamman försökt förklara.

    Bakom anmälningen står en personal som inte fick lov att vara kvar hos pojken p.g.a. ett allvarligt tillbud där pojken skadade sig.
    Noterbart är att pojken visat ett positivare mående efter att den personalen slutade.
    Bakom anmälaren står också verksamhetschefen som blev väldigt personligt förnärmad när mamman berättade att man skulle byta utförare.
    Personal från pojkens tidigare skolgång har tydligt sett denna problematik med att inte kommunen haft förmåga att sätta sig in i och förstå pojkens problematik.
    Mamman utsätts för en allvarlig kränkning p.g.a. att hon “trampat” på ömma fötter och att hon nu valt annan utförare av assistansen än kommunen.
    Själv har jag satt mig in i ärendet och kan bara beklaga kommunens agerande som inte har pojkens bästa för ögonen.
    Hoppas massmedia är lika intresserade av att följa ärendets utveckling framöver som man är att skriva om anmälan.
    Jag tycker socialnämnden tillämpar Lex Sarah på ett felaktigt sätt och naturligtvis kommer vi att ta upp en diskussion med socialstyrelsen. Jag ser det mer som angeläget att man granskar kommunens agerande i detta ärende.
    Det är märkligt med dessa ”konstiga” föräldrar som inte kan lära sig att det är kommunen som alltid vet bäst oavsett avsaknad av adekvat kompetens.
    Jag har i dag varit i kontakt med socialstyrelsen och uppmanat dem att granska bakgrunden till anmälan och att följa upp vad som nu händer.
    Det är bra att folk reagerar på sådant som låter konstigt men att reagera rätt utan all fakta är svårt.

    Willy Engebrethsen
    Rättsombud för riksförbundet FUB
    i Halland

    • mcsarcne

      Hej Willy! Jag blir glad för din kommentar, för du har uppenbarligen bättre kunskap om det här enskilda ärendet än jag har. Jag trodde t.ex. att det handlade om ett barn, tidningstexten pratar om en son, och jag tolkade det fel. Jag är också glad att min teori inte stämmer, för det scenariet är inte roligt alls. Tyvärr beskriver du en annan verklighet som inte heller är vacker 🙁 Jag hoppas innerligen att man kommer till en lösning för både sonen och hans mamma.