Om makt – eller om det är ansvar?

“Varför glädjas åt att spädbarn tvingas på medlemskap i religiösa församlingar?”

Åsikten rullade förbi i mitt twitterflöde och jag provoceras som vanligt av det, av fördömmandet  i den.

Varför inte låta föräldrar göra som de vill?

För mig var det en målbild när jag väntade Lilla Essingen (och kräktes och kräktes och kräktes…) Jag skulle få stå med honom i famnen i Flens fina lilla kyrka, med min familj och mina vänner och tillsammans skulle vi välkomna honom, rituellt, till vår familj. All tacksamhet för det att han alls finns. Tacksam för att han är frisk och att allt gick bra.

Jo. Jag är helt övertygad. Vi hade mer hjälp än den som läkare och sköterskor bidrog med. Så tänker jag.

I att vara förälder ingår att vara förmyndare. Att ta ansvar för sitt barn, det ansvar som barnet själv inte är moget att ta själv. Alla föräldrar vet att man i vissa situationer till och med måste tvinga sitt barn till somligt, till att sova eller inte sova, till att ta medicin som är äcklig eller sprutor som gör ont, till att åka bort eller hem fast man inte vill.

Det innebär också att man står för en etisk grund, som genomsyrar ens tillvaro.  För mig innebär det till exempel att mitt barn ska få tälta för första gången nu i sommar – det vet han inte än så säg inget! – därför att det är viktigt att få lära sig att tycka om att vara i skog och mark, annars är natur inget att vara rädd om och skydda, utan bara en snygg kuliss till speciella händelser. Mitt barn ska få lära sig vad en tordyvel är och kunna se skillnad på baldersbrå och kamomill och också förstå att det finns ett samband mellan abborrarna vi metar upp och fisken vi sedan äter till middag.

Jag har också valt att vaccinera mitt barn. Både inför utlandsresor, och vi har följt det vanliga vaccinationsprogrammet. Nej. Barn riskerar inte att bli autistiska av mässlingsvaccin. Det är ljug från början till slut.

Det viktigaste jag kan ge till mitt barn är trygghet och en god självbild. Att han får växa upp i ett sammanhang som är tillåtande och öppet, där vi kan prata med varandra om högt och om lågt. Där det finns ramar och gränser men också en öppenhet i varför de gränserna finns och tydliga konsekvenser kring vad som händer när gränserna  överträds.

För mig var det självklart att låta döpa mitt barn, och vi går tillsammans till kyrkan lite då  och då och tänder ljus och tänker på de vi tycker om, och jag är glad över att andra gör på andra sätt, och det står dem fritt att välja att inte döpa sina barn om de inte vill det.

Jag respekterar det beslutet men begär också att bli respekterad för mitt, och är väldigt väldigt trött på att bli utpekad som någon som “tvingar på mitt barn en religion”

—-

Förtydligande.

Föräldrar låter döpa sina barn, i roll av att vara barnets förmyndare. Sedan, när barnet är “tillräckligt stort” kan barnet själv välja att bekräfta dopet, eller välja att INTE göra det. Det kallas konfirmation. Ett dop är inte ett beslut ristat i sten. Svenska Kyrkan är inte en organisation man inte kan gå ut ur.

 

 

  • Cali

    Kan inte göra annat än att hålla med dig. Jag är helt emot att tvinga på sina barn religiösa krav men det är skillnad på indoktrinering och dop. Ett dop är en ceremoni som upptar barnet i en församling och som du säger – barnet väljer själv genom att konfirmera eller inte konfirmera sig. Att hålla sig till den gyllene regeln är dessutom en fin tanke som säger mer om personlighet än religion. 
    Jag är inte troende och skulle därmed inte vilja gifta mig i en kyrka hur vackert jag än tycker det är. Detta för att jag känner en respekt för de som tror och risken finns att jag skulle känna mig hycklande då. 
    Denna hetsjakt på religiösa är inte trevlig, lika lite som motsatsen var en gång i tiden. 
    För mig är bilden av religion något vackert, en samhörighet och en kultur. Det som människor ibland nyttjar religion som ursäkt för, krig etc. är däremot inte lika vackert. Därför är det så viktigt att ha en insikt – människor skapar! Människor väljer! Skyll inte det på någon religion.

    //Cali – en gång med en skapelsemorgon… <3

  • Älvan

     Sett i ljuset av prinsessdopet (vilket jag förstod det som att det gällde) är det dock en kommentar att fundera över, fast där borde det snarare stå att det är märkligt att religionsfrihet inte gäller just kungafamiljen. För Estelle måste tillhöra svenska kyrkan om hon ska kunna accepteras som tronarvinge. Och det är väl ändå rätt dumt, tycker jag.

    I övrigt: oavsett om man döper barnet eller ej så är ju uppfostran, som du säger, ett sätt att ge barnet värderingar och världsbild. Där kan man ju välja att påverka barnet i vilken riktning som helst, oberoende av dop eller inte. I den meningen är ju alla människor indoktrinerade!

    • Jenny Sjögreen

      För att vara petnoga så skulle de kunna välja någon annan luthersk kyrka och det finns åtminstone några stycken såna i Sverige. Inte för att det ger religionsfrihet åt en som vill fortsätta vara tronarvinge, men lite mer frihet i valet. Kuriosa kan vara att det faktiskt var uppe som förslag att ändra den lagen inför skiljandet av kyrka och stat. Men kungen ville ha den kvar…