Vi ser på den, lite då och då, jag och Lilla Essingen.
Disneys “Skönheten och Odjuret”.
Den är spännande och stundtals ordentligt läskig
Han har full koll på vad som händer, vem som är snäll och vem som inte är det, och är helt fänglsad av den.
Men så går det snett.
Varje gång.
Vid samma scen.
Förtrollningen släpper, odjuret får bli en prins igen, möblerna i det förtrollade slottet får återta sina mänskliga former. Allt har gått bra.
För alla – utom min onge, för han gråter hjärtskärande.
Jag lyckas inte förstå varför han blir så förtvivlad, och jag förklarar gång på gång hur glad Mrs Potts blir när hon kan krama sin lilla pojke igen.
Om jag kunde begripa…?