Agnetha

Jag hade ett ärende till Huddinge Sjukhus i morse. (Nej, ingen är sjuk. Kanske kommer det en post om det så småningom, om det finns något att berätta)
Precis när jag ska runda hörnet från “Kirurggatan” till centralhallen krockar jag nästan med en kvinna med raska steg, och det tar mig tre sekunder att faktiskt få stopp på både mig, och henne. “Stopp, ursäkta, men du…!”

Jag får syn på hennes namnskylt och den hjälper mig, för namn är jag tyvärr usel på. “Du är Agnetha, du förlöste mitt barn..!”

Jo, jag krockade med en barnmorska, men hon gjorde faktiskt mer än så. Hon var inte med då, på natten då Lilla Essingen föddes, men jag vete sjutton hur det gått om jag inte lärt känna henne.

Agnetha var den barnmorskan som hjälpte mig att komma över förlossningsrädslan jag hade och jag har många gånger tänkt på henne.

Där och då var jag så skör, så oändligt ensam och övergiven, förtvivlad och livrädd. Tack vare våra samtal och den konkreta kunskap – jag kände till och med igen mig när de sprang med mig i sängen mot kirurgavdelningen – hon gav mig. När jag väl var där och födde barn var jag inte rädd. Inte ens när det gick åt skogen.

Vi pratade om hur ensam och rädd jag var, om hur övergiven och dumpad jag kände mig. Det var dessutom ett faktum, jag VAR övergiven och dumpad, och jag var orolig över att inte orka, inte kunna, inte ha råd, inte räcka till. Hon lyssnade, resonerade, såg till att det som kunde göras gjordes för att hjälpa mig.

Nu vet jag ju.

Allt gick bra. Fast det höll på att gå åt skogen, så gick det bra. Min Lilla Essing föddes, han fick inga men av den något kaotiska entrén till världen, och växer och frodas. Och jag orkar. Jag har faktiskt inga större problem att orka, tvärtom så njuter jag. Hejdlöst. Och jag är inte ensam och övergiven längre.

Bilden kommer från svt.se

 

Det var fantastiskt att få berätta om det för henne. Tacka för all hjälp hon gav.

 

Tack, Agnetha!