Bilden kommer från Bokus, och är klickbar

Mest fångas jag av hundarna.

Kloka hundar, korkade hundar, hundar som förklarar miljön, som bär stämning och intrig, hundar som gör det obegripliga begripligt. Pojkar som leker hund, hundar som är förvånansvärt mänskliga.

Åsa Larsson älskar sina hundar och ingen har väl låtit hundar ta sån plats i en deckare?

Deckare, förresten. Det är så mycket som sker i den här boken, så många människor jag fångas av, att själva mordhistorien blir det minst viktiga. Det här är en bok jag inte vill ska ta slut, till skillnad från den förra boken jag läste, som jag näst intill sträckläste. Eller ska jag vara petig. Den här boken har jag inte läst. Jag har lyssnat på den, det är Åsa själv som läser in den och hennes röst och läsning är underbar. Jag – som har ett förflutet i norrbotten och lappland – älskar tonfallen, hör snön knarra och känner doften av ved, ylle och skog.

(Bilden är lånad från www.ltu.se)

Hjalmar Lundbohm, som alltså är en verklig historisk person, har en viktig roll i boken. Jag funderar på hur mycket man får brodera historier kring en verklig person? Jag vet inte, så länge man inte påstår att något är sant så måste man ju få göra det. Joyce Carol Oates gjorde det med Marilyn Monroe i “Blonde” och porträttet av Lundbohm är generöst, om än inte allt igenom smickrande. Men vem är i alla skeden av livet god och klok?

Karaktärerna i den här boken, Anna-Maria, Rebecka och de andra ska få komma tillbaka i en bok till. Jag ser fram mot den, och det kommer kännas sorgligt när den sedan är läst, för de här karaktärerna tycker jag verkligen om.