Prinsprinsessan

Lilla Essingen provsnurrar en av sina nyärvda klänningar. Jo, den funkar!

Jag läser i The Huffington Post:

The modern princess culture seems to be that you can wear a pink dress and still climb a tree. You can love to dance and twirl and still play baseball. You can wear a crown and overalls. I think this message is fine. And I agree with it. Kids — you can do it all!

Except the point isn’t “kids, you can do it all,” it is GIRLS can.

Visst känner jag igen tankemönstret.
Jag är lika frustrerad över det som skribenten men faktum är – Att vara en “pojkflicka” är lite fräckt, vi uppmuntrar flickor till att ta plats (men samtidigt är vi barn av våra föräldrar, vår uppväxt och visst sjutton premierar vi “snälla” flickor och “busiga” pojkar) och vi köper praktiska och robusta kläder till dem (även om det skiljer avsevärt i storlek mellan en flicktröja i stl 104 och en pojktröja! Flickor behöver nämligen inte lika mycket rörelsevidd!) för att underlätta aktiv och utforskande lek. Men bilden av vad som är “tillåtet” för en pojke inte lika generös som den börjar bli för en flicka. Flickor får vara tuffa och modiga, men pojkar som vill vara “flickiga”, som leker med dockor, som gillar känslan av hur en kjol fladdrar runt benen, som är lite försiktiga, lite blyga blir ifrågasatta. Kanske inte uttalat, men ifrågasatta blir de.
Till och med av de allra närmsta. Av en mormor som älskar högt och vilt, av de egna kompisarna på Dagis, av äldre syskon.
Inte av illvilja, självklart inte av illvilja, utan för att det är så vi är vana att tänka.

Nu har jag just en sån liten pojke.
Han älskar Thomas tåget och Blixten McQueen, han gillar att titta på Dinosaurietåget på Bolibompa, och tycker att “Ringaren i Notre Dame” är rätt läskig.
Han gillar att ha klänning. Inte alltid, men ibland.
Jag uppmuntrar honom.
Inte för att jag – som någon trodde – önskar att han vore min dotter istället, utan för att jag tror att det är bra att för barn, för människor, att få vara allt. Starka, svaga, fina, modiga, fula, rädda, röjiga, stillsamma. Jag tror också att det är viktigt i ett vidare perspektiv.

Den blå hello-kitty-klänningen är urvuxen nu, men återigen gick han och jag bland stånden med billabong-t-shirts och där hittade vi en ny. En större. Lika prickig och med samma vingar på ryggen. Jag frågade min onge om han ville ha en ny klänning. Jo. Det ville han, han valde en röd, och bar lyckligt hem  den  till hotellet.

Glatt har han burit den, dansat runt med den fladdrande runt benen, och jag har funderat en hel del över vilken bild av pojkar, en pojke får. För pojkars “roll” innehåller ganska mycket mer “negativt” än vad flickors traditionella roll innehåller. Pojkar är bråkiga. Pojkar slåss. Pojkar lyssnar inte.
Hmm.

Pojkar växer upp till män och vilken bild av män har pojkar som växer upp?

Jag kände en gång en man som sa att bara en man som är ohyggligt trygg i sin manlighet kan bära klänning offentligt.
Jag tror det ligger något i det.
Jag tror också att den sortens förebilder är jätteviktiga, om vi på allvar vill att inte bara flickors bild av världen och sig själva ska förändras, utan också pojkars.

Klänningen då? Jodå. just den prickiga ligger i tvätten just nu. Igår valde han en lila, med svandunskant (!! När jag var barn var allt i grön, brun eller orange manchester…)
Hemma dansade han glatt, och var bekymrad över att vi inte hade några strumpbyxor, för det har Molly när hon har klänning. Ett par långkalsonger och strumpor i samma färg blev en acceptabel kompromiss.
Sen, när vi kom till dagis blev allt fel. Jackan gick att ta av, skor och mössa likaså, men täckisarna…
Nope.
Katatonisk vägran, ordlös förtvivlan.
Då frågade jag, försiktigt (så att inte kompisarna skulle höra) om han ångrat sig, om han inte ville ha klänning på sig längre?
Jo.
Så var det.

Så vi trollade fram en t-shirt istället.
Det finns nämligen ingen lag som bestämmer vad en fyraårig pojke ska ha på sig för kläder på dagis.

  • Ulrika

    Du rockar Essa!

  • Vilje

    Vi har också haft en prinsprinsessa hemma, även om det inte är riktigt lika tydligt nu som när han var lite mindre. Men man blir så stolt när han kommer hem från skolan och är bekymrad över att “inte alla barn vet att det är helt ok för killar att ha klänning” och det är så självklart för honom att det inte är fel att ha det, utan att det är fel på dom som inte fattar att det är ok. För det är det ju faktiskt, helt ok och inget konstigt alls med det.

  • P-A iwar

    Att vara sig själv

    Vara sig själv, det är svårt men
    samtidigt väldigt lätt. Vi är alla den vi är, oavsett om vi visar det utåt eller
    ej, men jag hoppas på en framtid där ingen behöver gömma sig bakom en mask. För
    det funkar inte att inte vara den man är, det kanske går ett tag men inte i
    längden. Jag önskar att jag var unik när jag säger att jag fick ändra på mig för
    att i så stor utsträckning som möjligt undvika mobbing, men jag tror att de
    flesta har samma problem som jag haft fast i olika utsträckning och i olika
    situationer. Så stå på dig och tro på dig själv. För det är en själv som vet vem
    man är, inte någon annan. Man känner sig själv bäst!