“Vestejsmöggös”

Frågar man Lilla Essingen om vad han vill ha till frukost är svaret glasklart.

“Vajm fåklaa å vestejsmöggös”

Ibland är han lite crazy och önskar sig en hallonsmoothie istället.

Vi är helt överens, jag har också alltid varit förtjust i leverpastej, och min lillebror sa “lepapastej”, och när han var gammal nog att prata rent rationaliserade han effektivt: “En lepamacka, tack!”
Av gammal vana köper jag arbogas skivbara, men whatthehell, man måste ju leva lite farligt ibland.

Jag kom hem med “Gottfrids Leverpastej” från Rydbergs.

Gottfrids Leverpastej. Foto: Erik

Och vet ni, den är verkligen god.
Den är lite dyrare.
Det är en lite mindre förpackning än de andra.
Den smakar faktiskt… lite lever!
Jag som gillar lever, gillar det.
Lilla Essingen då? Jodå, han åt glatt av den, och vi provsmakade både den nya sorten och den gamla. Jo, visst har vi en vinnare. Vi kommer köpa den igen.

Men.

Kära Rydbergs.
Förpackningen?!
HUR tänkte ni?

Det är alltså samma sorts plastförpackning som man vacuumpackar ost i.
I ochför sig med ett väl fungerande “riv”, som gör den möjlig att öppna utan verktyg. (åtminstone för en normalstark person utan reumatism etc)
Men försluta den igen?
Det är helt omöjligt.

Idiotisk förpackning med smarrigt innehåll

Antingen får man svepa in alltihop i en plastpåse – med det kladd som det innebär eller så får man, som jag gjorde, ösa upp den ur förpackningen och lägga den i en annan burk som har lock.
Idiotiskt!

—–

Bilden ovan lånar jag från en Erik som också gillar den här leverpastejen.

Är en latte ok?

Rubriken i DN får mig att hajja till.

Många sjukskrivna kontrollerade vid färja

Vad? Står försäkringskassan vid landgången och kollar om du är sjukskriven eller inte?

Ja. Faktiskt.
Man har haft någon sorts samarbete kring ekonomisk brottslighet tillsammans med tull och polis.
Huruvida den aktionen vara framgångsrik eller inte förtäljer inte artikeln.

“Under de två dygnen stötte Försäkringskassans representanter på 28 personer – 15 män och 13 kvinnor – som erhåller någon typ av ersättning från myndigheten, visar en sammanställning som nyhetsbyrån Siren gjort. I 22 av fallen handlade det om någon form av sjukersättning.
Personerna var sjukskrivna för olika besvär och sjukdomar. Någon eller några var sjukskrivna för depression, övervikt och ADHD, andra för diskbråck, fibromyalgi (muskel- och vävnadssmärta), ischias, MS, psykiska problem, fraktur i benet, lätt utvecklingsstörning, personlighetsstörning, halsdiskbråck, artros, epilepsi och sömnproblem”

Man fortsätter:

“Försäkringskassans kontrollanter har informerat försäkringstagarnas handläggare.

– Det behöver inte bli några konsekvenser för de aktuella personerna, men det kan också leda till en diskussion om vederbörande ska ha ersättning över huvud taget, beroende på vad man är sjukskriven för, säger Peter Fausö, chef för Försäkringskassans kontroll- och återkravsverksamhet i Skåne, till DN.se.”

Jag tror att det är dags att börja fundera på vad man FÅR göra om man nu är sjuk och därmed utnyttjar sjukförsäkringen för sin försörjning.
Det är helt klart misstänkt att t.ex. åka på en dagkryssning till Mariehamn (biljetten kostar för övrigt nitton spänn)
Får man sitta på en uteservering och dricka en latte? Får man ta ett wienerbröd till? (trots att man kanske är lite överviktig?)

Hur är det, får man klippa sin gräsmatta, eller är man automatiskt frisk nog att jobba om man förmår det?
Får man leka med sina barn?

Nästa fråga man kan fundera över.
Vad kontrolleras i våra liv?
Om tull och polis gör en kontroll över smuggleri, och tar hjälp av fk för att jaga ekonomiska brottslingar, men använder informationen de får in till annat? Som att ifrågasätta huruvida man är sjuk eller inte, vad gör man då mer?

Hur lång tid tror ni det tar innan vi läser en artikel i dn om någon som mailat till en präst eller journalist, och där information i den konversationen plötsligt hamnat i helt nya sammanhang?

Du känner väl till sagan om den kokta grodan? Bilden tillhör Purpleslog (Flickr) och är cc-licensierad

Jag hoppas att det här är för dumt för att vara sant.
Snälla DN, FK, säg att det är så.

——————————————

För övrigt tycker jag fortfarande att Jocke har rätt, därav mitt generösa citerande.

Olika perspektiv

Jag fotograferar gärna.
Dels eftersom jag sparar mina minnen med hjälp av bilderna.
Dels eftersom jag oftast slipper hamna på bild då.

Jag har en fantastisk förmåga att blinka, gapa, blunda, se tjock ut, få blommor utväxande ur huvudet och drunkna i motljus.
Jo.
Det handlar ju också ofta om vem som då håller i kameran.
Men inte bara.

Det kom ett rop på twitter.
Chris och Jonas efterlyste modeller inför någon sorts fotoövning och jag har sett deras bilder. Många av dem är sjukt bra. Porträtten… Ja. Ska man bli fotad av någon ligger de väldigt högt upp på min lista.
Så jag sa “Jag kommer!”

Mot alla instinkter.

Lilla Essingen är med, ivägen, ser och härmar. Bilden är tagen av Bernt Seipl

Om man blir fotograferad av en HOP fotografer.
Om man blir instruerad att stå si och så, lyft handen, vrid på huvudet, kan du kanske..?
Om man ser att andra människor i folkvimlet förvånat tittar upp, och försöker känna igen en, för visst måste det vara någon sorts kändis, det där..?

Då händer något märkligt.

Jag kom in i något sorts “workmode”.
Jag har en uppgift. Ett jobb. Och då levererar jag. Alltid. Så jag ler, vrider på huvudet, lyssnar och lär.
Mycket surrealistiskt att mitt i det helt normala i att ha Lilla Essingen snurrandes kring benen, ljuden från folkvimmel och trafik, samtidigt vara omgiven av en hel hop alldeles riktiga fotografer.
Men ändå.
Vi har roligt tillsammans, jag och mitt entourage. (Sa jag “surrealistiskt”?)

Sedan börjar det dyka upp mail med bilder.
Roliga bilder.
Fina bilder.
Snygga bilder och några rent fantastiska bilder.

Men de här två, de berättar allt som behöver sägas om den här dagen.

Bilden är tagen av Bengt Bäverman. Klicka absolut på den.

 

 

 

Bilden tagen av Chris Wesslén. Klicka absolut på den.

 

 

 

Chris och Jonas finns här och här

Bengt Bäverman och Bernt Seipl saknar tyvärr flickr eller egen hemsida att länka till.

Blåsippor

Blåsippor
En vår kom jag nerflygande från Luleå, kom till huvudstaden precis i blåsippornas tid och vännen jag besökte tog mig i handen och vi gick till Ågesta, och där hittade vi en backe där blåsipporna härskade.
Ett hav av blåsippor.
Jag lade mig på rygg, grät av lycka över livet, solen och över att Gud skapat blåsippor.

Jag vet inte varför de har en sån särställning i mitt liv, men jag älskar dem. Rakt av.

Dessutom är de faktiskt lite fascinerande.
En blåsippas knoppar ligger redo för att slå ut redan på hösten. En liten knopp, en kort stjälk nervikt i en bladrosett, gömd under bruna torra höstlöv. Sedan ligger den där och väntar, under snön.
Därför kan man se blåsippor blomma på hösten, om den är sen och mild.
Oftast är de blå, men rosa och vita blåsippor är inte helt ovanligt.
När blomman vissnat viks stjälken ner mot marken igen, och en lite köttig fruktkropp bildas, vilket myror uppskattar. De äter, och bär iväg den, vilket sprider plantans frön
Plantan kan bli mycket gammal, somliga påstår att det finns enskilda plantor som är flera hundra år gammal.
Anemone hepatica är det latinska namnet, och Hepatica kommer från det grekiska ordet Hepar, vilket betyder lever, vilket går igen i det engelska namnet: Liverleaf
Ser man en blåsippas blad förstår man kopplingen till en lever.
Enligt signaturlärans principer gjordes en koppling mellan bladens form och medicinsk funktion, alltså användes blåsippa vid leversjukdomar. Det finns det absolut inget vetenskapligt bevis för, tvärtom. Hela plantan är giftig och ska inte användas för invertes bruk.
Däremot har den sårläkande egenskaper, den är också urindrivande och adstringerande
Idag har den inget större kommersiellt värde.

Blåsippa är helt fridlyst i Malmöhus, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Stockholms och Västerbottens län.
Vidare är det är förbjudet att gräva eller dra upp levande exemplar med rötterna, och att plocka blåsippor för försäljning i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län.
I Uppsala, Kalmar och Värmlands län får den ej grävas upp.

Alla som provat att plocka blåsippor vet att det är meningslöst. De står blott några timmar i en vas, vantrivs och vissnar direkt, så låt dem stå!

Den är fantastisk i sin skörhet, skirhet, och jag hoppas att någon av mina vänner en dag planterar en tuva på min grav. (Det finns odlade former att köpa!)

Att hantera kasserat raketskrot rätt

Invändigt ser den mer ut som det, än en dator.
Faktum är att ungefär allt i den bytts ut under den senaste månaden.

Ny bräda. Värsta sorten – när den kom. Nu är den avlagd, förlegad och kasserad.
I alla fall för såna som roar sig med överklockning på värsta geeknivå.
För mig, som är en tämligen ordinär användare duger den alldeles utmärkt.
Processor som jobbar så fort att den riskerar att steka sig själv.
Jo. På riktigt. Den här sortens moderkort kan man överklocka så duktigt att både ett och annat helt enkelt brinner upp.
Därför införskaffades en ny kylare. Nej, fläkt räcker inte. Vattenkylt ska det vara.

Jag invände försiktigt: “Du, den kommer inte få plats i lådan..?”
“Lugn”, sa mannen. “Det löser vi sedan.”

Så blev det plötsligt en 120 GB SSD-disk över. Hoppla. Egentligen ska man väl inte kalla dem för diskar längre. Snarare: RAM-minne som inte tappar minnet när de blir strömlösa, är en bättre beskrivning. Tjohooo så det går. Snabb “professor” som jobbar som en iller, och ett oändligt rymligt skrivbord, istället för att springa ner för alla trappor till arkivet och leta efter data ideligen.

Jag surfar så det fladdrar i håret och roar sig med att öppna shitloads med .raw-filer.
Bara för att hon kan.
Och ja, klart man får plats med en vattenkylning om man helt enkelt fräser ut ett perfekt utformat hål i datorns ena sida så att den helt enkelt tittar fram lite.
Jag fantiserar om att klistra på lite flames…

Allt är väl – tills man ska åka hem från trimningsverkstaden.

Då sker katastrofen.

Jag lyfter datorn.

Trivialt kan man tycka.

Jag lyfter datorn ur bakluckan på bilen, för att bära in den i lägenheten. Jag lyfter den, byter grepp för att kunna stänga bakluckan, och tar sedan nytt tag. Stadigt i famnen. Fronten på höger sida, bakstycket i vänster hand. Stadigt tag eftersom den är ganska tung.
Något ger efter under ett finger. En mjuk känsla i allt det hårda.

Förvånat tänker jag “Men vad var det där?”

Väl inne ställer jag ner datorn på hallgolvet, tittar på bakstycket och upptäcker en knapp, som helt säkert förklarar den där mjuka sensationen.

Normala datorer har inga knappar på bakstycket. Där brukar finnas kontakter för usb-kablar, för nätverkskablar, för sladdar till högtalare, tangentbord och mus. En tjock sladd för strömförsörjning.

Här finns en knapp.
Minimal text, men jag tänder taklampan och kisar.

clr cmos

Disk boot failure

På svenska betyder det att man rensat en del grundläggande inställningar i datorn som talar om hur datorn ska startas. T.ex på vilken hårddisk det finns ett operativsystem att starta, vilken spänning olika komponenter ska arbeta i (för att inte brinna upp!), vilken hastighet minnen och processor ska ha. Just eftersom den här datorns moderkort inte är det minsta standard och vanligt finns dessutom tusen andra parametrar som Mannen tidigare justerat just för att saker ska fungera överhuvudtaget och så snabbt som möjligt.
Vi har helt lämnat världen där standardlösningar och defaultinställningar härskar.
Jag – som pillat en hel del i BIOS i mina dagar – fattar ungefär halvsju.

Jag har dessutom raderat alltihop.

F U C K

Jag tror att han tycker att jag är lite jobbig senare på kvällen, men han guidar mig genom alla de inställningar och parametrar som ska justeras, och vi avslutar med ett F10, startar om och … windows startar igen.

Jag måste erkänna att jag är en smula imponerad, för som sagt, jag var nog lite jobbig, och det är inte lätt att justera ett BIOS per telefon…