För en tid sedan körde jag som vanligt hem på söndagkvällen, från Lilla Essingens pappa till min egen lägenhet. Jag körde E18, jag körde Ulvsundavägen, jag körde Essingeleden och sedan ner i tunneln under Årsta.

Senare samma kväll öppnade jag en thriller där en taxichaufför kör över samma ganska maffiga bro, som sprängs under hjulen på honom.
Surrealistisk känsla.

Jag har läst Lars Wilderängs “Midvinterblot” “Midvintermörker” (Wtf!?? Freud, ge fan!!) (Länk till Wilderängs blogg Cornucopia)

Det är en sidvändare på samma sätt som Stieg Larssons trilogi är det, den är tokspännande, särskilt om man, som jag, är svag för just den här sortens technothrillers.
Ja. Jag kan min Clancy.
Och nu hela scenariet på hemmaplan. Det tillför onekligen extra nerv.

Men boken har ett par problem.
Jag är nämligen inte yrkesmilitär.
Då och då får jag ta fram telefonen och dra iväg ett mess till min bror. Som varit det i ganska många år. Jag googlar också ett och annat.
Det hade varit bra med en och annan fotnot. Det tekniska språket skänker självklart trovärdighet, men samtidigt överger författaren läsaren.

För vad sjutton betyder det här? Vaddå, understruket hit och dit??

Jo. Lillebror räddade mig. Förklarade. Resonerade.

Ett annat problem är att författaren agenda blir lite väl tydlig. Nog känns det som – och nu vet jag att det inte är så – om det är en avskedad överste som skrivit det här. En överste vars förband lagts ner. Gång på gång utför olika militärer i berättelsen stordåd, trots att ditten och datten avskaffats, lagts ner, sparats bort.
Mer än en gång suckar jag över rantandet i ämnet.

Jag brukar referera till mitt kylskåp, till mitt skafferi med orden: “Om kriget kommer” för jag har svårt att slänga mat, jag har alltid reserver, jag har frysen larvigt full.
Men nu fastnar skämtet lite i halsen. Jag får lust lust att köpa lite extra konserver, se till att jag har gott om värmeljus och batterier hemma, och kanske skaffa ett par tomma vattendunkar att ha i källaren.

Ifall att.