Grattis till lottovinsten!

Jag gillar att fota.
Jag gillar själva bildskapandet. Tekniken, siffrorna och prylarna lockar mig inte det minsta, men att göra en bild, att andra tycker om den, det är roligt.
Jättekul.

Få saker är så utvecklande för ens eget fotograferande som feedback från andra bildintresserade människor och att titta på andra duktiga människors bilder.

Därför gillar jag Flickr.

Flickr har en funktion, “Explore” där man med hjälp av någon sorts formel väljer ut 500 bilder varje dag, och att hitta sin bild bland dessa fem hundra är självklart roligt.
Det är SHITLOADS med bilder som laddas upp på flickr varje dag. Flera miljoner.

Så självklart blir man glad när det händer.

Men samtidigt konstaterar jag att det finns ett konstigt mönster i mina explore-bilder.

Får jag en bild som explore, får jag ofta en till någon eller några dagar senare.
Har jag varit inaktiv, och sedan laddar upp en bunt bilder är chansen till explore högre än om jag nöter på och laddar upp bilder regelbundet.

8 augusti 2012

16 augusti 2012

31 mars 2013

2 april 2013

16 Augusti 2013

17 augusti 2013

23 februari 2014

3 mars 2013

Den noggranne konstaterar att det ändå är några dagar mellan de sista två bilderna. Ja. Men jag har heller inte lagt upp några bilder, så då är det svårt att få en explore.

Jag undrar verkligen hur den där algoritmen ser ut…

Det ser ju onekligen ut som om den styrs mer av hur min aktivitet på flickr ser ut, än av “kvalitén” på de bilder jag laddar upp..?

Sandemar

Ena dagen Gålö, några dagar senare Sandemar.
Men vi har haft en ensam-helg, jag och Lilla Essingen, så vi passar på att göra sånt som vi annars inte hinner. Vi åker ju för det mesta till Pappan…

Nu for vi då till Sandemar, nu utan grill, med bara termosar och muffins och lite sånt smått och gott.
Mitt mål med övningen var att få se kungsängsliljor, de borde blomma, och ja, de har inte blommat ut än. Fantastiskt vackra är det, och så tuffa. Jag minns när jag var liten, och satt och bläddrade i min flora – jo, jag gjorde sånt – och fastnade på den sidan gång på gång. En blomma som är rutig? På riktigt?

Jo.
De är rutiga.
På riktigt.

Jag blir också så förundrad över den här lille pojken. Han är alltså snart fyra år. Det innebär att han har ganska mycket kortare ben än vi som är betydligt längre. Det vi uppfattar som lite knölig äng betyder för honom att han går med höga knälyft. Timme efter timme. För säkerhets skull springer han och klättrar på allt han kan. Klippor. Ett stort omkullfallet träd. Färister. Hur orkar han?! Jag var beredd på att få bära honom tillbaka till bilen, få gulla och trolla fram en nödkaramell ur fickan men nej, det behövdes inte.
Han är en hårding.

Kungsängslilja

Vi fiskar lite också. Hajar framförallt.

Kabbeleka

Mamma! Titta på MEJ då! Kolla!! Ta kojt på mej nu, mamma!!

Adam och Eva

Om hopp, hopplöshet och likdelar i mossan.

Veckans Fotosöndag-tema var “Hopp”.
Kul! Åh, så roligt, jag visste precis vilken tolkning av ordet jag ville spegla.
Hopp.
Faith.
Vårt behov av att få tro på något, att slippa vara ensamma i världen. Jag tänkte skriva något klokt om det, något lika bra som min vän Jenny predikar, eller Jonas Gardell eller så.

Man kan kalla det religion. Man kan kalla det för vad man vill. Man kan ha sin egen kyrka i skogen om man vill, men alla människor har ett behov av någon sorts andlighet och vilan i att inte i varje läge vara ensamma i en ganska stor och kall värld.

Och jag tänkte en predikan AnnaStina höll i Björkskatakyrkan i Luleå för tre evigheter sedan och som berörde mig, och som var skriven kring orden i Jesaja:

Jes 49:14

Sion sade: ”Herren har övergett mig, Gud har glömt mig.”

Jes 49:15

Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma,     glömmer jag aldrig dig.

Jes 49:16

Nej, ditt namn är skrivet i mina händer, jag tänker ständigt på dina murar.

 

För precis så tänker jag. Mitt namn står skrivet i Guds händer, jag är inte ensam. Jag möter världen så gott jag kan och jag lyckas med somt och annat blir inte som jag tänkt men kanske ganska ok så småningom ändå eller lyckligtvis mycket bättre fast inte alls enligt planen. Men jag är inte ensam. Jag bär mina bördor, jag fattar mina beslut, ingen kommer komma nerdansande på en himlastege i änglaskrud och rädda mig när det kör ihop sig, men likväl, jag är inte ensam och jag är inte ansvarig för precis allt i min värld. En del ligger faktiskt utanför min kontroll. Jag måste inte försöka fixa allt. Själv.

För mig var det en livsavgörande insikt.

Att kunna delegera en del av allt jag bar – för jag upplevde verkligen att jag var ansvarig för allt. För allt jag borde ha ordnat, löst, förstått, klarat och kunnat. Den tankemodellen fungerar självklart inte, men jag är inte det minsta ensam om den.

 

Ni hör.

Stora tankar i liten skalle. Pompöst och bombastiskt  och…

Så ska det kokas ner till en bild. En bild med en tom hand (som kan fyllas med innehåll), något med snyggt ljus och ont om tid hade jag också när jag vandrade iväg på söndagkvällen för att försöka få ihop något. Väl hemma igen trodde jag nog att det skulle fungera, men när jag ser eländet på stor skärm och inte bara i kamerans lilla display…

Ja, ljuset är snyggt och tanken är god men…

Avhuggen hand i motljus

Vårgasm

Jag går ut i ruggvädret, det är en tillfällig paus mellan regnskurarna, och solen bryter nästan fram i ett ögonblick.

Jag är osams med kamerans autofokus, så jag letar reda på en blomma för att testa lite.

Då  hör jag den.

Öronbedövande.

Koltrasten sitter på taknocken och sjunger för kung och fosterland och få ljud bär så mycket vår som den sången.

En vår för hundra år sedan satt jag i Vitabergsparken med en mycket gravid vän, och en koltrast – de brukar oftast sätta sig precis så, högst upp i ett träd, på ett tak, på en stolpe – dök in i ett buskage några meter ifrån oss och sjöng bara just för mig, jag som kom ner från vintern i Lappland och som var sjuk av vårlängtan.

Så där satt jag och grät.

Chris och Jonas fångade precis den känslan i en bild de tagit

Bilden är tagen av Chris och Jonas (www.cwjm.wordpress.com)

Precis så känns det i hjärtat, när våren kommer.
När en koltrast sjunger, när blicken fylls av blåsippor eller när ungbjörkarnas bark helt plötsligt lyser vinröd mot snön.

Foto: Tor Lundberg/N www.kvikkjokk.nu

Jag tror att man måste vara uppväxt i södra Sverige men bott högt upp i Norrland för att förstå det här riktigt.

—————————

Chris och Jonas blogg och Flickr
Tor Lundbergs blogg

Dubbelt upp

Igår var en bra dag i mammalivet, och jag vet att LillaEssingen var duktigt glad han med.

Jag fick nämligen TVÅ små händer i mina, när vi gick hem från Dadi.

Lilla M följde med hem från Dadi, båda barnen var taggade till max, och unga fröken fullkomligt dansade av glädje över att få komma hem till oss och leka.

Alla tåg revs fram, alla bilar revs ut, vi kokade makaroner och åt och yrade och vevade åt alla håll.

Och självklart passade jag på att fotografera, för jag är nu så larvigt förtjust i att se de här två ongarna tillsammans.

 

Dessutom har jag inte fått kläm på det här att fotografera i ruttet ljus, och så här i november, december är ljuset riktigt uselt. Eller inte alls.

 

 

Den ena bilden är tagen med blixt, den andra med kamerans “blixt-förbjuden-automagiska” läge. De bilder jag tog på egen hand fick helt sjuka slutartider, och sånt är sannerligen inte kompatibelt med de här två ungarna.

Ni som kan foto. Hjälp mig. Hur gör man det bättre?
Blixten tycker jag inte om. Färgerna blir klarare och bättre, men skuggorna så hårda men gulsticket och oskärpan är inte heller kul.

När Lilla M’s mamma kom skulle hon inte alls gå hem. Nej, hon skulle sova över här också.
Ja jisses, så klart ska de sova över, men kanske ska de hinna fylla fyra först.