Ett vrål. Må det aldrig tystna.

Det jäser inte längre. Världen fylls av rösterna, av vittnesmålen.
Kvinnor som fått nog.

Ja. Listan uppdateras löpande.

Sångare#visjungerut  (DN, bakom betalvägg 171116)
Musiker#närmusikentystnar (DN, 171117)
Teater#tystnadtagning (SvD Betalvägg)
Jurister#medvilkenrätt (SvD 171115)
Elever i skolan#tystiklassen (SvT 171122)
Teknikbranschen#teknisktfel (DN, Betalvägg 171119)
Politiker#imaktenskorridorer(SvD)
Fackförbunden#inteförhandlingsbart (ETC 171121)
Dans#tystdansa (Feministiskt perspektiv, 171122)
Journalister#deadline  (SvT, 171121)
Personal i Svenska Kyrkan#vardeljus (Kyrkans tidning, 171124) (Här publiceras ytterligare vittnesmål)
Akademiker#akademetoo (Svd Betalvägg 111724. Finns även att läsa här)
Räddningstjänsen  #larmetgår (Upprop i Aftonbladet)
Byggbranchen#sistaspikenikistan
Reklambranschen   #sistabriefen (Vittnesmål här)
Lärare #Ickegodkänt
Försvarsmakten #givaktochbitihop
Barn #kidstoo
Idrott: Ridsport #visparkarbakut
Idrott #timeout
Restaurangbranschen#vikokaröver
Läkare#utantystnadsplikt

Sexarbetare #intedinhora #utanskyddsnät (Ja. Alla röster räknas. Allas upplevelser är viktiga) Artikel SvT

 

Vården: #nustickerdettill
Vård och omsorg: #metoovoo
Bilskollärare: #stopplikt


Idrott: #timeout
Socialarbetare: #orosanmälan

Gymnasieelever: #rackupphanden
Transport: #banaväg
Florister: #taggarnautåt
Försäkring: #påvåravillkor

IT: #felfil
Svenska hårdrocksscenen: #KillTheKing
Diplomatkåren #tystDiplomati

Polisen #nödvärn

 

Fotografer #exponerat

Personliga assistenter #hjälpaintestjälpa
Butiksbiträden, säljare #obekvämarbetstid
Komiker #skrattetihalsen
S

 

Och var går vi sen?
När vi konstaterar att rövhatteri finns överallt. I alla branscher, på alla arbetsplatser. Överallt där det finns människor.
Alla förövare är inte män.
Alla offer är inte kvinnor.

Men hur vänder vi det här, hur skapar vi strukturer som inte är förtryckande?

 

“Manshat”

Elza Dunkels sa, i ett inlägg på Facebook: “Att nära ett manshat betyder inte att en hatar alla män. Manshat är en reaktion på toxiska maskuliniteter som kväver och förstör. Det är en reaktion på kvinnohat, på mansnormen, på den ständiga underordningen, på vetskapen om alla risker kvinnor tar. Manshat är en reaktion, ungefär som ett allergiutbrott. När patriarkatet tar för mycket, går det inte längre att stå emot. Det börjar klia. En blir rädd för eller irriterad på män i grupp. Män med kostym. Män som avbryter. Män som vänder allt till att handla om dem. Manshat går inte ut på att hata individer som identifierar sig som män. Det är ett mer av en kunskapsnivå där patriarkatets börda blir för tung och en inte orkar spela med längre. Jag när ett glödande manshat. Jag kan knappt sitta i såna där möten där de ska ta allt utrymme. Bara med den största självbehärskning kan jag uppföra mig bland patriarkala män. Samtidigt har jag många män omkring mig som jag älskar och respekterar, som jag ser som allierade. Det är män vars handlingar inte begränsar kvinnor. Män som kan sin genusteori och som motarbetar patriarkatet i vardagen. Men jag behöver inte hylla eller lyfta fram dem. De har varit tysta stöttare i #metoo och inte framhävt sin egen godhet. De är bara goda, som människor ska vara. De förväntar sig bara inga kakor för det. Faktum är att vi knappt har pratat om det. Det är så självklart. Där har ni definitionen av manshat”

 

Som kommentar till den här texten sa Ulrika Eckeskog: “Jag tänker att vi lever i en värld där det inte alltid är helt lätt att vara en bra man. Det är inte alltid helt lätt att hålla fast vid respekt och ideal när samhället hela tiden belönar genvägar och brutalitet.

Det betyder inte att jag tycker att vi ska blunda för det. Bara att vi behöver se att de här är mänskliga människor de också.”

Hur går vi vidare?
Hur ger vi de män som behöver det, absolution?
KAN vi det, förmår vi det?

Det känns lite som om vi skulle behöva någon med Nelson Mandelas pondus, och en sanningskommision för att reda ut det här.

Någon frågade, ganska ilsket, i en kommentarstråd, när kvinnorna tänkte bli nöjda? När vi fått ge igen?

Nej.
Jag vill inte ge igen. Jag vill inte ha hämnd.

Lika förutsättningar.
Det räcker.

Inte uppförsbacke för vissa och medlut för andra. 
Men då måste de som inte märkt att de haft nedförslut stå ut med att reglerna ändras.

Köttvärlden.

Dagens snackis måste nog vara nyheten att några representanter från LRF stått utanför en skola i Nyköping och bjudit på hamburgare, då skolan annonserat att man kommer ha en “köttfri dag” i veckan.

Men varför kan man inte ha en köttfri dag i skolan?

– Det kan man väl ha, det är inte det vi är emot. Vi vill bara att ungarna ska få ordentligt med näring alla dagar. Det är särskilt viktigt för tjejer som växer, idrottar och ska bli snygga. De har ett väldigt stort järnbehov och jag tror inte att man alltid tänker på flickorna. De har kommit i skymundan för de ställer sig inte upp och skriker direkt.

Uttalandet har naturligtvis genererat en del … uppmärksamhet.

Tankesmedjan i P3 delade på sin facebook-sida den här bilden

…och i kommentarerna konstateras det glatt att Smeagol visst gillar fisk, som innehåller en hel del protein, likväl är Smeagol inte vald till Man Of The Year – än.
Någon annan konstaterade också att tjejen på bilden är Tyra Banks, och hon ska visst vara vegetarian.

– Vi gör ju det här för att vi vill att frågan om varför kommunen har tagit beslutet att införa en köttfri dag ska komma upp. Vi tycker att de har dåliga kunskaper om de här frågorna. Dessutom går de ut och talar om att vi producerar en dålig produkt. Vilka andra företagare prickar de på det sättet?, säger Lovisa Norberg, medlem i LRF och den som anordnar hamburgarutdelningen.

Hon säger sig också vara förvånad över hur starka reaktionerna har blivit.

– Det debatteras tydligen väldigt mycket. Sedan tycker jag att korna har kommit i skottgluggen bara för att de släpper ut så mycket gaser. Korna de fiser men det kanske vi också gör om vi äter bönor istället för kött. De siffrorna har vi inte.

Personligen kan jag inte sluta skratta åt det här vansinnet. Kan det kanske vara en konstfacksinstallation, alltihop?

Någon som inte skrattar lika mycket som jag är den stackare som är ansvarig för sociala media på LRF Sverige i dag.

lrf

Så vi konstaterar att inget annat än nötkött innehåller livsviktigt protein för att tjejer ska kunna bli snygga.
Hur ska vi då ta oss till med huserandet av korna?
De är ju helt uppenbart livsfarliga:

DN rapporterar: Kor släpte väder – sprängde lada

Bilden kan eventuellt vara manipulerad.

 

Jag finner ingen annan råd än att förbjuda nötköttsproduktion.
Det är lika bra att vi lägger oss ner och självdör allihop, för vem vill konfronteras med risken att bli eller möta en ful tjej?

Prinsprinsessan

Lilla Essingen provsnurrar en av sina nyärvda klänningar. Jo, den funkar!

Jag läser i The Huffington Post:

The modern princess culture seems to be that you can wear a pink dress and still climb a tree. You can love to dance and twirl and still play baseball. You can wear a crown and overalls. I think this message is fine. And I agree with it. Kids — you can do it all!

Except the point isn’t “kids, you can do it all,” it is GIRLS can.

Visst känner jag igen tankemönstret.
Jag är lika frustrerad över det som skribenten men faktum är – Att vara en “pojkflicka” är lite fräckt, vi uppmuntrar flickor till att ta plats (men samtidigt är vi barn av våra föräldrar, vår uppväxt och visst sjutton premierar vi “snälla” flickor och “busiga” pojkar) och vi köper praktiska och robusta kläder till dem (även om det skiljer avsevärt i storlek mellan en flicktröja i stl 104 och en pojktröja! Flickor behöver nämligen inte lika mycket rörelsevidd!) för att underlätta aktiv och utforskande lek. Men bilden av vad som är “tillåtet” för en pojke inte lika generös som den börjar bli för en flicka. Flickor får vara tuffa och modiga, men pojkar som vill vara “flickiga”, som leker med dockor, som gillar känslan av hur en kjol fladdrar runt benen, som är lite försiktiga, lite blyga blir ifrågasatta. Kanske inte uttalat, men ifrågasatta blir de.
Till och med av de allra närmsta. Av en mormor som älskar högt och vilt, av de egna kompisarna på Dagis, av äldre syskon.
Inte av illvilja, självklart inte av illvilja, utan för att det är så vi är vana att tänka.

Nu har jag just en sån liten pojke.
Han älskar Thomas tåget och Blixten McQueen, han gillar att titta på Dinosaurietåget på Bolibompa, och tycker att “Ringaren i Notre Dame” är rätt läskig.
Han gillar att ha klänning. Inte alltid, men ibland.
Jag uppmuntrar honom.
Inte för att jag – som någon trodde – önskar att han vore min dotter istället, utan för att jag tror att det är bra att för barn, för människor, att få vara allt. Starka, svaga, fina, modiga, fula, rädda, röjiga, stillsamma. Jag tror också att det är viktigt i ett vidare perspektiv.

Den blå hello-kitty-klänningen är urvuxen nu, men återigen gick han och jag bland stånden med billabong-t-shirts och där hittade vi en ny. En större. Lika prickig och med samma vingar på ryggen. Jag frågade min onge om han ville ha en ny klänning. Jo. Det ville han, han valde en röd, och bar lyckligt hem  den  till hotellet.

Glatt har han burit den, dansat runt med den fladdrande runt benen, och jag har funderat en hel del över vilken bild av pojkar, en pojke får. För pojkars “roll” innehåller ganska mycket mer “negativt” än vad flickors traditionella roll innehåller. Pojkar är bråkiga. Pojkar slåss. Pojkar lyssnar inte.
Hmm.

Pojkar växer upp till män och vilken bild av män har pojkar som växer upp?

Jag kände en gång en man som sa att bara en man som är ohyggligt trygg i sin manlighet kan bära klänning offentligt.
Jag tror det ligger något i det.
Jag tror också att den sortens förebilder är jätteviktiga, om vi på allvar vill att inte bara flickors bild av världen och sig själva ska förändras, utan också pojkars.

Klänningen då? Jodå. just den prickiga ligger i tvätten just nu. Igår valde han en lila, med svandunskant (!! När jag var barn var allt i grön, brun eller orange manchester…)
Hemma dansade han glatt, och var bekymrad över att vi inte hade några strumpbyxor, för det har Molly när hon har klänning. Ett par långkalsonger och strumpor i samma färg blev en acceptabel kompromiss.
Sen, när vi kom till dagis blev allt fel. Jackan gick att ta av, skor och mössa likaså, men täckisarna…
Nope.
Katatonisk vägran, ordlös förtvivlan.
Då frågade jag, försiktigt (så att inte kompisarna skulle höra) om han ångrat sig, om han inte ville ha klänning på sig längre?
Jo.
Så var det.

Så vi trollade fram en t-shirt istället.
Det finns nämligen ingen lag som bestämmer vad en fyraårig pojke ska ha på sig för kläder på dagis.

Leve Leklusten!

Jag har ju bloggat en hel del om barns lek och hur vi vuxna överför vårt genusstereotypiska tänkande på barn tidigare.

Därför blir jag jätteglad när jag ser den här artikeln i Dagens media.

Leksakskedja tar strid mot könsstereotyper

I Leklusts senaste katalog kör en pojke i spidermandräkt en dockvagn medan en annan pojke plockar med plastkastruller på en spis. Samtidigt är flickorna fullt upptagna med att trampa trampbil.

Jag känner inte till Leklust sedan tidigare eftersom de dessvärre inte har några butiker i Stockholm, men här kan man titta på katalogen i PDF-format.

Nu kan man, om man är petig, påpeka att alla uppslag inte är lika snygga som det här, men det är en god början!

Som man ropar får man svar

Hemma hos sin pappa har min onge en rosa dockvagn, ärvd efter sin halvsyster. Han älskar den men mycket sällan sover dockor fridfullt i den.
Nej.
Han leker på ett annat sätt. Han har Blixten och Mac och Rödis och Finn McMissile i den, och så kör han rally.
Han kraschar vilt och vi försöker påpeka de inredningstekniska konsekvenserna av hans framfart men vi talar för döva öron. Han brukar runda av “samtalet” med att knuffa den nedför trappen. Eller baxa den uppför samma trapp.

Barn leker med de saker de har tillgång till, och barn leker olika. Det finns barn som är stillsamma, som kan sitta och titta på myror i en myrstack i evighet. Det finns barn som älskar att klättra i träd, som ständigt ramlar ner eller aldrig faller. Det finns barn som inte kan springa, och det finns barn som inte kan annat än just springa. Vissa barn älskar att sortera knapparna farmors knappask – sån var jag – medan andra barn använder samma knappar som ammo till en slangbella gjord av en tom toarulle och en trasig ballong.
Barn leker olika, och olika barn leker olika och ärligt talat har det ganska lite med biologiskt kön att göra men ganska mycket med vad för leksaker (och andra saker man kan leka med!) som barnet har tillgång till och också hur barnet får tillgång till dem. Hur de säljs in.

Därför spelar det roll att leksaksföretag tillverkar leksaker för flickor och pojkar och inte för barn. Lego är bara ett exempel. Det finns många, men Lego sticker i ögonen mer än andra eftersom jag, och min generation (som är födda på 70-talet) minns ett annat Lego, ett Lego som inte alls var så könssegregerat. Vi förväntar oss helt enkelt mer, bättre just från Lego.
Gällande Mattell, Disney etc har vi inga illusioner. Där vet vi vilken misär som råder.

Jag tjatar.
Tänk om “flicklegot” Lego Friends olika lådor; veterinärkliniken, cafeet, skönhetssalongen och allt vad det nu är fick ingå i Lego City isället, tillsammans med brandstationen, polisstationen, hamnen och tågen? En kollektion Lego City för barn istället för flickor respektive pojkar.
Svårare än så behöver det inte vara.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=CrmRxGLn0Bk&w=560&h=315]

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=oe65EGkB9kA&w=560&h=315]

Hej Femtiotal!

Jag fick ett mail från Lego som svar på den här postningen

Takk for at du kontaktet LEGO® Direct, det er alltid hyggelig å høre fra en ekte LEGO fan.

Jeg vil takke deg for at du tok deg tid til å skrive til oss. Det er viktig for oss at kundene våre er fornøyde og vi tar alle komentarer som kommer inn svært alvorlig.

Vi har fått mange forskjellig kommentarer når det gjelder vår nye serie LEGO Friends, både positive og negative.
Det finnes selvfølgelig mange jenter som liker de produktene vi har nå, men vi har studier som viser at det kun er en liten prosent av våre jentefans som ville ha disse produktene og vi ønsket å utvilke et produkt som inviterte flere fra denne gruppen til å oppleve gleden av LEGO konstrukjsonslek.

Vi har i lang tid mottatt kommentarer og ønsker om en LEGO serie som appelerer mer til jenter. LEGO Friends serien har kommet som en respons til disse kommentarene og ønskene.

Under en utviklingsperiode på over fire år har det blitt gjort både antropologiske og etnografiske studer for bedre å forstå forskjellen i motivasjonen, verdier og ønsker gutter og jenter har. Vi har gjort studier i fokusgrupper og i barnas hjem, med tusenvis av barn og foresatte over hele verden. Med den nye Friends serien føler vi at vi har kommet frem til et produkt som svarer alle de ønskene som har kommet gjennom denne perioden. Vi har blandt annet funnet at jenter er mer interesert i rollespill og små detaljer.

Under utviklingen av dette produktet fant vi at jenter 5-9 skjønnte at meningen med minifiguren var å utforske LEGO verdenen, men de kunne ikke identifisere seg med LEGO sin standard minifiurs urealsitiske utsende. Vi har hørt på hva barn (og mødre) har bedt om gjennom hele konseptutviklinen og de ville ha en minifigur som var mer detaljert, stilig og feminin.

Vi vet at ikke alle jenter vil like denne serien, mange vil foretrekke våre andre serier som LEGO City, LEGO Harry Potter, LEGO Star Wars, eller å bygge med våre brikke-esker. Vi har fremdeles det samme gode utvalget, dette er ikke et produkt som vil erstatte noe annet, men kommer i tillegg. Jenter og gutter kan velge den serien de selv helst vil ha.

Jeg vil igjen takke deg for at du skrev til oss og delte dine kommentarer og følelser angående denne nye LEGO serien. Vi setter stor pris på alle tilbakemeldinger vi får og vi ser på disse som en stor hjelp for videre utvikling både av bedriften og de individuelle seriene, som denne nye LEGO Friends serien.

Har du noen spørsmål angående dette, eller annet, er det bare ta kontakt. Du kan svare på denne emailen, eller ringe oss på 00800 5346 5555, mandag til fredag fra 09:00 til 17:00.

Med vennlig hilsen,

Cathrine Olsen
LEGO Direct

Tankevurpan är monumental.
Lego gafflar in sig i ett hörn, där Lego-varumärket allt mer nischas mot pojkar, pojkars lek och pojkars förebilder.

Det får de – rättvis – kritik för.

Flickor känner inte igen sig i ninjago-legot.
Kanske inte jättekonstigt när det är extremt nischat mot pojkar, roller som vi ger pojkar och män, och säljer in det just som ett pojklego.

Så man funderar, man undersöker och man frågar: Hur vill flickor leka?

Och vi hamnar i samma tjafs som vanligt. Rosa, fjärilar, små läppstift, bratzifierade figurer, cupcakes och skönhetssalonger. Flickor gillar rollspel. (Pojkar leker inte rollspel när de leker starwars, alltså?)

LEGO.
Femtiotalet ringde just.
Det ville ha sin kvinnosyn tillbaka!

———————————–

Missa inte artikeln i DN om Legos förödande avveckling från kreativ leksak till alla barn till att bli någon sorts … ja, jag vet inte vad. Sorgligt är det.

Bilden är lånad härifrån (Crave, the gadget blog:”Lego Friends range patronises girls with dull stereotypes”)

Blommor, bin och vad som händer när hösten kommer.

Jag kan inte låta bli att fascineras över KDs sällsynt bristfälliga kontakt med verkligheten.

Nyss var det steriliseringstvånget för transpersoner inför könsbyte.

Nu är det ensamståendes rätt till assisterad befruktning som får KD att snurra som en mask uppträdd på en krok.

Göran Hägglund skriver på SVD Brännpunkt

Som företrädare för KD tänker jag inte reducera papporna till något överflödigt i barns liv. Vi har bedrivit en intensiv kamp för att markera barnkonventionen i svensk politik, som talar om att barn i så stor mån det är möjligt ha rätt att få veta vem både mamman och pappan är och få omvårdnad av dessa.

Jag blir fascinerad över förmågan att sila mygg och svälja kameler.

Jag tänker på de barn det här gäller.
Det är barn som är extremt efterlängtade. De föds till en mamma som har ett starkt socialt nätverk, som har ekonomi för att försörja sig själv, och sitt barn och därmed har de ovanligt goda förutsättningar att växa upp i ett gott hem.
Med en mamma.

På vilket sätt är det här fel?

Förutom hela tankevurpan att ett barn behöver två föräldrar (alltså måste vi genast förbjuda ensamföräldrar och förbjuda skilsmässor) så vad är det som gör en pappa?
Spermier i ett provrör?

Låt oss titta på ett annat exempel.
Vi har en kvinna, vi har en man, förälskelse uppstår, kroppsvätskor utväxlas. Lycka och förlusetelse och planer smids, man träffas mer och mer, drömmer om ditt och datt ihop i en framtid.
Så blir hon med barn. Oj. Det var inte meningen men sånt händer.
Ojdå.
Det var inte alls meningen.
Nu blir det problem, för mannen är inte alls redo för att bli pappa och i ärlighetens namn är inte kvinnan redo för att bli mamma heller. Dessutom spyr hon som en räv. Det enda som verkar läskigare än en förlossning med vidhängande unge är en abort. Dessutom är kvinnan kanske kristdemokrat och uppvuxen i ett sammanhang där abort likställs med mord. Bara för att spetsa till det lite.

Så kärleken tar slut, snabbt som sjutton, mannen sjappar, och kvinnan står där med sin mage. (Eller om han väntar med att sjappa tills barnet är fött, tills barnet är ett år, tre år)
Många relationer havererar där i börjarn, när det där oplanerade barnet kommer.

Vet ni vad det kostar en man att dumpa en tjej som fött hans barn?
1273 kronor per månad. Det är det han tvingas betala, av försäkringskassan. Han kan betala mer, men bara om han medverkar själv till det. Vägrar han, blir det max 1273 kr per månad.

Mer kostar det inte att sjappa.

Ibland funderar jag på om det inte vore bra om det vore dyrare. Riktigt dyrt. Ungefär lika dyrt som det faktiskt är att försörja ett barn. Inte bara blöjpaketen och första cykeln, utan deltidsarbetandet, VAB:andet och alla de där OB-passen man inte längre kan jobba eftersom dagis inte är öppet då.

Nej. En pappa är väldigt mycket mer än en hög med pengar. Tänk inte ens den tanken, för den är bisarr.

Men jag lovar, om det kostade ordentligt, om det sociala priset också drabbade den man som drar och lämnar sina barn och inte bara den förälder (nästan alltid kvinnan men inte alltid!) är jag helt säker på att fler pappor faktiskt inte skulle ta “the easy way” utan istället finns kvar för sina barn, även om relationen med mamman tagit slut.

Gudskelov är de flesta pappor klokare än så, gudskelov bryr sig de flesta pappor om sina barn.

Men inte alla.

Dem tycker jag KD kan fundera på.

_____________________________________________

För övrigt. 1273 kronor. För ungefär två hundra år sedan jobbade jag som socialsekreterare. Då hette det “bidragsförskott” och var på 1143 kr. Det känns som om det kanske vore dags att skriva upp det här beloppet en smula.

Bilden är lånad härifrån

Lego tänker till

Lego har tagit fram ett nytt legotema. Man har fått stark kritik för att man är så vinklade mot pojkar, med StarWars-lego, riddarlego, piratlego och tekniklego så nu kommer LegoFriends.

Vi får lära känna Stephanie, Mia, Andrea, Emma och Olivia, de bor i Hearlake City och “är alla verkligen fantastiska med sina egna unika personligheter och egenskaper”
Surfar man in på LegoFriends kan man göra ett litet test, om man inte lyckas bestämma vilken karaktär man är just idag, på egen hand.


“Andrea jobbar på Parkcaféet och älskar att severa läckra rätter, när hon inte sjunger med sopborsten som mikrofon och dagdrömmer om sin stora konsert.
Det är här LEGO Friends träffas i Hearlake city för att ta en milkshake eller en hamburgare och ha kul!”

“Hjälp veterinären att göra alla de söta små djuen friska igen! Undersök dem på undersökningsbordet, ta tempen, använd isomslaget, lyssna på hjärtslag och ge djuren medicin. Väg dem på vågen och ta röntgenbilder! Dekorera burarna med fjärilar, nyckelpigor och blommor. Innehåller tre djur samt minidockorna Mia och veterinären Sofie.”

Efter allt hårt arbete på veterinärkliniken är det tur att det finns någonstans att vila lite.

“Det är en hektisk dag för skönhetssalongen Fjärilen! Emma älskar denna lilla salong vid centrum av Heartlake City! Här kan man handla läppstift, smink och hår-tillbehör! Emma och alla hennes vänner kommer att se fantastiska ut med sina nya solglasögon, läppstift och nya frisyrer. Fixa iordning flickorna inför alla evenemang och kalas med salongen där du kan ändra interiören! Inkluderar minifigurerna Emma och Sarah.”

Visst känns det fräscht och fint?!

Snälla LEGO.

GE FAN I ATT BESTÄMMA ÅT MIG VAD MIN ONGE SKA LEKA MED.
GE FAN i att klistra blommor och fjärilar på alla “tjejsaker” och lasersvärd och dinosaurier på alla “killsaker”.

Tona ner de vansinnigaste attributen, och jag lovar att ni dubblar er marknad – då kan nämligen små pojkar önska sig “Olivias uppfinnarverkstad” eller “Stephanies husdjurspatrull” också, barn är nämligen inte lika trångsynta som produktutvecklarna och marknadsföringsfolket hos er på LEGO!