“No self respecting man should ever have to buy cotton balls”

Via twitter klickar jag på en länk, och baxnar.
Det är en blogg, som kommenterar en reklamkampanj.

Någon som kan gissa vad man gör reklam för?

Gissa!

Nej.
Jag förstod det, det är inte någon speciellt typisk bild för att sälja den här produkten.
I vanliga fall brukar den här produkten säljas med hjälp av den här sortens bilder


Skillnaden är att nu är det män som ska lockas att köpa nagellack.

Obs. För mig får vem som vill bära nagellack, precis som jag inte har något emot att den som vill bär byxor eller kjol. Jag vet män som bär kjol, jag vet kvinnor som bär byxor. Varför ska det ena vara konstigare än det andra? Så, killar, njut av nagellack om ni vill – eller låt bli.

Men reklamen.

Alltså, jag vet inte var jag ska börja, det är så idiotiskt och kränkande att jag får spader.

Fem Bilder har skrivit bra om det här: Missa inte

Sankt Valentin

Jag tycker inte om den här dagen.
För varje år blir min allergi lite skarpare.
För varje år blir de röda rosorna på Ica dyrare, för att reas ut i morgon, och för varje år ska det köpas små nallar, chokladaskar och sexiga underkläder.
Visst, varsågoda.
Gör det.
Blanda bara inte in mig i det.

Det är egentligen trist, för tanken är ju god. Att uppvakta någon, att visa sin kärlek.
Men hysterin, människor. Paniken i blickarna hos männen i blomsteraffärerna, när de inser att de blir uppskjörtade men inte kan komma hem utan röda rosor.
Och sorgen i vetskapen om alla som inte får det där kortet, som inte blir ihågkomna, som inte känner sig utvalda och viktiga.
Den sorgen.

Så jag säger:
Överraska mig när du vill. Kom med choklad, diamanter eller lagfarter på slott om du vill, men gör det vilken annan dag som helst på året.

Så.
SÅ känner jag inför 14 februari.
Mitt hopp står till en Majken. Eller vad hon nu kommer att heta.
En av mina bästa vänner åkte in till SÖS i eftermiddags.
Gud hjälpe dem, att förlossningen går bra!
Föds barnet före midnatt kan jag fira hennes födelsedag just denna dag, resten av mitt liv.

Grattis, Tant Essa!

APPLE REGIONAL HEADQUARTERS
Plot 21344 Boulevard Way,NLQT
Manchester East,
United Kingdom.

Detta för att informera dig om att som en del av vår nya året årlig utmärkelse
program, har din e-postadress valts som vår 2012 APPLE pristagare. Du har
belönats med en Apple iPhone (Apple iPad 2 WIFI 64GB vit) och en check värd
300,000.00 pund. Följande är ditt referensnummer: APPLE MC918B / A.

För att få din vinst, är du skyldig att bekräfta mottagandet av denna post med
den information som krävs nedan och ditt referensnummer (APPLE MC918B / A) till
programmet regissören vars information ges nedan:

Namn: Philip Dawnson.
E-post: info@appleipadclaims.com

Informationen som begärs:
Fullständigt namn:
Kön:
ålder:
Yrke:
nationalitet:
Hemland:
Fullständig adress:
telefon:

Gratulerar.

Med vänlig hälsning,
Dr Richard Nelson,
Public Affair Officer,
Apple Incorporation.

Jag är så lycklig!
Nu kan jag köpa så mycket nagellack jag vill!

Här finns en blogg med många andra glada vinnare!

Hej, stereotyp!

I tunnelbanan möts jag av Lovefilms fåniga och korkade annonser. Män som ska föreställa pojkar (eller om det är pojkar som låtsas vara män?) som försöker muta sina flickvänner med hundvalpar och löften om att aldrig mer köpa datorspel. Den spåniga flickvännen går på löftet och killen vinner eftersom han lurat henne – i fortsättningen kan han hyra, och glatt spela vidare, till flickvännens förtret.

För tjejer spelar aldrig datorspel. Gillar inte alls datorspel. Egentligen gillar nog tjejer inte datorer överhuvudtaget. Det är så läskigt med knappar JUE!
Och killarna är ju de smarta, de som planerar och får det de vill ha, de listiga. Som dessutom gillar datorspel. Som sura tjejer inte gillar.

Vuxna människor har hittat på den här reklamkampanjen och det kan man bli trött av.
Det blir man.

Men…

… mitt blodtryck stiger betydligt mer när jag rör ihop min lilla pojkes kopp med “lagom vajm fåklaa” på morgonen, och hör vinjetten till Max och Ruby gå igång på SvtB.

För det är precis samma smörja, en gång till.
Nu hälls den bekvämt in i min treårings sinne. En skrämmande trångsynt bild över hur en flicka ska vara (storasyster, duktigt, håller ordning och reda) och hur en pojke ska vara (busig, rolig, tystlåten)

Jag lovar er, den här mammans blodtryck stiger.

I helvete heller, att jag tänker låta någon låsa in min onge i en så trång roll

Den perfekta presenten till en sjuårig flicka.

På jobbet stod TV:n på här om förmiddagen, och jag kände hur blodtrycket steg och närmade sig hälsovådliga nivåer, jag flyktade ut i ett annat rum, kastade mig över ett wordfeudparti för att tryckkompensera en smula. Stroke är inte hälsosamt, och jag måste vara rädd om mig, småbarnsförälder som jag är.

På TV:n skränade en amerikansk studiopublik, och en kvinnlig programledare höll på att spräcka ett aneurysm över en kvinna med minst sagt ovanligt förhållande till plastikkirurgiska operationer. Hon skötte sina egna botoxinjektioner och fillers (och nej, jag har inte riktigt koll på vad en “filler” är) och hon krävde att få vara vid medvetande under operationerna för att kunna instruera kirurgen. “Pull the face tighter!”. Hon hade lagt ner långt över en miljon dollar på olika plastikkirurgiska ingrepp och det kan man ju göra om man vill och tycker att det är rimligt.
Hon hade också två döttrar.
Den yngsta av dem var sju år och hade fått ett presentkort i födelsedagspresent av sin mor.
Ett presentkort på “a boob job”. (The Doctors, TV4)

Det var ungefär här jag fick nog och kastade mig ut ur rummet.

Hemma undviker jag den här sortens program. Det finns sannerligen många att välja på. Jag kallar dem freakshows. Inte för att människorna som skildras i dem alltid är freaks, för det är de inte, men de framställs undantagslöst som galningar, stollar, idioter och puckon.

Programmen kan handla om människor med överdrivna kontrollbehov, som inte kan slänga saker, hoarders. Svårt dysfunktionella familjer där en persons sjuka beteende drabbar en hel familj. Det kan handla om någon 22:årig blondin som skaffat tre kreditkort, inget jobb och stora skulder, och väldigt många fina dyra handväskor och som inte förstått sambandet mellan debet och kredit. Det kan handla om människor med ett ohälsosamt förhållande till mat – för mycket eller för lite – eller om människor med tusen andra sorters problem i livet. Det kan man prata om. Det BÖR man prata om, men helst utan att idiotförklara personen i fråga. Helst genom att försöka förstå vad som gör att människorna gör som de gör.
Men vårt behov av att förfasa oss, få känna oss lite finare, smartare och bättre än de där idioterna, är starkare. Vi får en liten fix av det och det är “bra tv”.

Därför koncentrerar ekonomirådgivarna sitt program på just människor som lyxkonsumerar med standardinkomster.
Tänk om de i Lyxfällan någon gång kunde göra ett program om en ensamstående morsa på timlön som sliter LIVET ur sig för att få pengarna, timmarna och orken att räcka runt? Eftersom det faktiskt kan bli LYSANDE radio av det är jag säker på att det kan bli bra tv också – men man måste kanske anstränga sig lite mer.

Vi väljer vad vi vill se. Vi är publiken. Ingen producent producerar program utan tittare.

Vi väljer.

Om att göra något slarvigt eller som en man.

Det finns fullt av uttryck som speglar vår väldigt långt ifrån jämställda värld.
Man kan “köra som en kärring” eller “ta det som en man”. Man kan kan “ha stake” eller “vara en jävla fitta”.
Gemensamt är att det ordet som kopplas till det feminina oftast är negativt, medan det maskulina är positivt.

Det hela är inte ett nytt fenomen, tvärtom, men man skulle kunna tänka att allt eftersom världen förändras förändras också språket.
Därför blev jag ledsen här om dagen då Språkrådet väljer att lyfta upp ordet “tjejsamla”.

Tjejsamla – Att ägna sig åt samlande, men inte så intensivt utan bara så att man nöjer sig med några stycken av det man samlar på.

Prefixet “Tjej” kopplas alltså till att göra något halvhjärtat och oengagerat, eller bara slarvigt.

Nå väl, vårt språk är som sagt fullt av såna här fulheter och jag reagerar på dem och irriteras över dem men den här förvånar mig också, för det är i princip det enda ordet på listan jag aldrig hört förut. De andra har jag hört åtminstone NÅGON gång, så jag googlar.

Jag hittar inte NÅGON träff som INTE är från samma dygn som språkrådets lista.
Min fråga blir: Har de hittat på det själva??

Så hör jag på radio att ordet förekommit i EN (Jag upprepar EN ENDA) nyhetstext, och då i en krönika i Gotlands Allehanda.

Så nej, språkrådet har inte hittat på ordet själva.
De har bara valt ut det som tillräckligt viktigt och relevant för att lyftas in på nyordslistan.
Genom att lyfta det legitimerar man bruket av det, och det är minst sagt unket gjort.

Vad har hon på sig?!

Det är sällan jag blir arg så där SNABBT som jag just blev. Ofta blir jag mer som en tryckkokare, bara så där lite , och sen lite mer, och sen, ju mer jag tänker på det desto argare blir jag. Men nu blev jag tvärarg. Rakt av.

Det började med att @cherin_awad började RT:a en massa rasistiskt skit i sitt flöde.

För er som inte använder twitter betyder det att hon började visa vad för påhopp hon fick, hon började skicka vidare, hålla upp skiten så vi andra såg.

@_Lemmin (tror jag att det var) undrade varför de hoppade på just henne och hon konstaterade att det kanske har med hennes avatar att göra, hennes presentationsbild. Hon bär nämligen slöja på den.

 

Och jag, som så sent som igår bloggade just om rätten att få bära slöja (eller keps, eller HelloKittyklänning för den delen) fick bara nog.

Slet tag i första bästa sjalliknande föremål jag kom på. Telefonen i andra handen och in under en lampa. Snabb (hiskelig!) bild och vips.

 

Tant har bytt avatar på twitter.

Tant bär hijab.

Sug på den, islamofober.

 

 

 

Logik och konsekvens

Ibland är det svårt att förstå det ögonen läser. Jag läser igen, och baxnar.

kommunpolitikern Erik Hellsborn (SD) i Varberg menar fortfarande, efter att Breiviks identitet och motiv blivit kända, att det är vad han kallar “islamiseringen” och massinvandringen som bär skulden.
“Om det inte funnits någon islamisering eller massinvandring hade det inte funnits något som triggade Behring Breivik att göra som han gjorde”

Artikeln fortsätter:

“Mångkulturen är i mitt tycke något oerhört negativt. Attackerna i Norge visar bara ytterligare på de negativa konsekvenserna och jag ser ingen anledning att försvara den”

Jag tar ett djupt andetag.

Jag undrar vad Hellsborn tycker om lungcancer? Ska kanske alla cancersjuka vara vänliga nog att lägga sig och självdö så att inte någon urspårad hälsofanatiker måste spränga Radiumhemmet för att rädda fosterlandet?

För Sverige i Tiden

Det är mycket nu.
Jag måste medge att jag är glad över att inte jag drabbats av samma drev som nu Kungen försöker navigera i. Amiral som han är, och allt.
Jag tror att det är ganska svårt.
Jag tror jag skulle vara lika usel på det som han är.
Jag skulle inte vilja byta plats med honom, inte för allt smör i småland.

Debatten är rörig, och alla har olika agendor.

Själv är jag less på den, och ärligt talat struntar jag fullständigt i om Kungen varit på porrklubb eller inte.
Och om han nu HAR det så är det knappast något lagbrott att ha en kaffeflicka i knät och en paljettrosa på den kungliga skulten istället för amiralsmössan.

Vad värre är att även om det VORE brottsligt skulle det spela någon roll.
Kungen kan inte åtalas.
Inte ens om han begick betydligt tyngre brott.
Kungen kan mörda utan att kunna åtalas.

Så kan vi släppa snacket om porrklubb eller inte porrklubb?

Men pengarna då?
Ja.
Vi (som i Svenska Folket, Skattebetalarna) förser Kungen med ett apanage. Det är väl att betrakta som en lön, en ersättning för det arbete han gör och för att han underhåller ett och annat slott.
Om han nu använder skattemedel för att betala kaffeflickor?
Ja.
Det får han göra.
Han får sitt apanage och med det kan han göra vad han vill.
En statlig myndighet utsätts för revision och granskning, delar av verksamheten omfattas av offentlighetsprincipen och vi har rätt till en hel del insyn. Ett aktiebolag har ägare, styrelse och bolagsstämma och även där kan man granska och ifrågasätta beslut i efterhand. Fråga Skandia, de vet en del om hur man duckar för frågor om vem som visste vad och vem som beslutade om vad.
Men Kungen får sitt apanage och med det är det färdiggranskat.
Antagligen mer färdiggranskat än min personliga ekonomi, för jag undrar om Kungen ens behöver lämna in någon självdeklaration? Hur som helst, han kan skattefuska hur mycket han vill, för – som sagt – han kan inte åtalas för ekonomisk brottslighet (heller).

Så jag känner mig ganska generös. Tjommen får shitloads med stålar och kan göra vad han vill med dem. Å andra sidan är det han som har fotografer hängande i fönsterkarmarna och inte jag.
Men varför gör vi så här? Vad har vi honom till? Vad är poängen med Monarki?

Jag börjar undra.

Förutom de hisnande tankevurporna som man måste acceptera för att kunna förena monarki och demokrati (likhet inför lagen, religionsfrihet etc) så, vad är monarkin bra för? Ofta hänvisar man till marknadsföringsvärdet. Det är helt enkelt good for business för svenska företag utomlands att ha en Kung att skicka på invigningar, goprata med högdjur och bringa lite stjärnglans.

Så då vore det ju bra om Kungen vore riktigt vass på marknadsföring, på kommunikation och på att vårda sitt eget varumärke.
Då vore det ju bra om Kungen inte stod och ljög inför alla sina uppdragsgivare i TV.

(Tack Wahlstrm för skärmdumpen!)

Om att stänga in eller öppna upp.

Jag har svårt att inte bli provocerad av det årliga tjafset om skolavslutningar och kyrkor.
Jag förstår verkligen inte vad det är för problem.

Förlåt mig, förklara gärna, för det här stör mig och det kommer åter varje år och vi verkar inte lösa det.

Så som JAG förstått det så är någon/några/alla lite/mycket upprörda över att man har skolavslutning för alla barn i kyrkan. Som är en KRISTEN kyrka. Där det finns präster som är manipulativa (ok, jag raljerar lite) nog att vilja prata om Gud.

Ja. Präster pratar om Gud. Det är deras jobb att göra det. Om man går till en kyrka så är det stor risk att man utsätts för prat om Gud.

Om man går till restaurangen Döden i Grytan är risken stor att man utsätts för dött kött, tillagat enligt konstens alla regler.

OM de som nu verkligen absolut inte vill utsättas för prat om Gud kan tala om det för sin lärare, sin rektor, är jag helt säker på att man kan hålla skolavslutning i skolans aula, i matsalen, i gymnastiksalen eller i klassrummet.
Där behöver man inte prata om Gud om man inte vill, och veganer går säkert hellre till Hermans där det är hyfsat fritt från kött.

Man kan göra på ett annat sätt också.

Man kan gå till en kyrka och se och lyssna och se hur andra människor tänker och vad de säger. Man kan också gå till en Moské, ett Buddhistiskt tempel och en Synagoga.
Man kan öppna upp och tillåta olika sorters tankar. Man kan prata om Gud och man kan prata om Allah och man kan prata om Vishnu och inte se allt som är religiöst som förstadiet till sekterism, extremism, terrorism och idioti.
Det är nämligen inte alls samma sak.