ÅkjävlaBort?

Telefonen ringer, hemtelefonen, och jag spurtar för att hinna före Lilla Essingen. Jag lyfter luren och hör det där karaktäristiska klickandet, och det blir tyst. Telefonförsäljare alltså. Jag ska precis lägga på när samtalet faktiskt kopplas.
“Ja, det är Essa”
“Jag söker Therese”

Helt klart en försäljare. Jag orkar verkligen inte med dem. Ja, det är synd om dem, det måste vara hopplöst att sitta och ringa folk mittimaten, mittibarnnattande och … men nej, jag orkar verkligen inte.

“Tänker du försöka sälja något till mig?”
“Eh, jag ringer från ComHem”

Mitt barn är 2 1/2 år. Precis innan han föddes flyttade jag till lägenheten där jag bor idag. DigitalTVkanalerna har aldrig fungerat bra. Långa perioder har jag bara tittat analogt. Ibland funkar några av kanalerna medan andra saknar anslutning. Det hela är frustrerande och jag vet inte hur många gånger jag felanmältndet hela. Jag har bytt router, kabel, kort och CA-Modul. Jag har resignerat. Jag menar, orka? Det är ju bara TV, visas mest crap ändå. Och så ringer en säljare från ComHem.

“Darling, du har kommit ur askan i elden”, lyckas jag kläcka ur mig, trots att jag skrattar högt.

Killen blir tyst. Jag lockar lite:

“Shoot, baby, vad var det du ville?

Hallå?

Hallå??”

Han la på!

Topp 5

De mest lästa inläggen i den här bloggen under 2010

Om lyckan att ha en Sambo

Ja. Ibland blir det fel. Andra gånger ännu mer fel. Jag skrattar ofta högt, även när jag är här hemma i lägenheten, utan annat sällskap än Lilla Essingen

Riktig vinter
Det här är ett inlägg som människor ramlar in på via sökmotorer. Det är bilden som drar. Tors fantastiska bild. Jag fick som jag ville. Efter en ovinter har vi nu fått två riktiga vintrar, och våra barn får lära sig att kläder inte bara är något man har för syns skull, och de mindre får åka så mycket “pucka” de vill. Det är bra!

Natten då änglarna var med
Självklart är det här en text som ligger mig varmt om hjärtat. Jag blir lite glad över att den berör fler än mig.

DVBF
Jag vill inte skriva fler inlägg som det. Inga fler dödsfall, tack. Inte alls.

Om det analoga livet
…och var hela cirkusen kring Julian Assange och Wikileaks snurrar vidare lär det dröja innan vi vet.

Vad vill ni läsa om under 2011?

Att vara sen på bollen eller att bida sin tid

Det har cirkulerat en sån där bloggutmaning i min bloggrulle en tid. Många har hakat på och jag har läst och roats, men utan att haka på.
Man kan säga att jag är sen på bollen.
Man kan säga att jag bidar min tid.

Nu, när några av mina vänner avverkat hela listan börjar jag, för inte kan vi väl låta den dö ut, utmaningen?!

Jag känner mig själv.
Trettio bloggposter.
Det kommer INTE vara avverkat på en månad.

Men jag är stor, jag gör som jag vill.
Kanske lägger jag till något.
Kanske hoppar jag över något.

Vi får se det som ett äventyr, och se vart vi hamnar.

Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Om det analoga livet.

Jag fyller 40 år i sommar.
När jag var barn kom barnbidraget som en postavi i brevlådan.
Jag antar att mina föräldrars lön betalades ut på samma sätt. Jag vet helt säkert att de gick till banken före klockan tre för att ta ut kontanter.
Stod i kö, tillsammans med andra mammor och pappor.
Sen blev livet lite lättare, för då kunde man skriva ut en check och betala med den.

På TV:n fanns två kanaler, och när ett nytt program började i den andra kanalen blinkade en liten hjälpsam vit triangel i övre högra hörnet av rutan.
Jag tittade på “halvsex”, en halvtimmes barnprogram varje dag, och därefter på “Anslagstavlan” för det hände att det visades någon tecknad informationsfilm från Försäkringskassan då. På lördagmornarna tittade vi på Hyland i God Morgon Sverige, och där var det tecknat TVÅ gånger och på kvällen “Tecknade pärlor” i en kvart eller så.
Så en hel timmes disney på julafton var s t o r t.

På min pappas jobb hade de rörpost, ett system där man kunde skicka papper i plasttuber med hjälp av tryckluft (eller?) mellan de olika delarna av huset.
Man använde telefoner med nummerskivor och de fick brev från amerika, pappa tog hem frimärkena som jag försiktigt ångade loss och sorterade.

När jag blev tonåring kunde man ringa “heta linjen”, något som man gjorde i stor hemlighet, eftersom det kostade pengar att ringa med telefonen. I synnerhet om man ringde “riks”. Pappa passade ofta på att ringa sin mamma, som bodde i Lycksele, från jobbet.

Vi kommunicerar helt annorlunda idag.
De tekniska hjälpmedel som kommit till har förändrat vårat sätt att leva.
Det är fullständigt självklart för oss att kunna nå världen precis i varje ögonblick, det räcker inte att kunna ringa och kunna bli uppringd i varje stund, vi kan också kolla saldot på bankkontot och flytta över från ett konto till ett annat när vi åker tunnelbana, titta på TV på bussen, läsa NewYork Times, The Herald eller Västerbottens Folkblad i samma ögonblick de publiceras. All världens kunskap finns bara några klick bort, vid middagsbordet googlar vi fram vad huvudstaden i Kirgizistan heter, eller väljer och bokar semesterresa i Thailand.
Världen är inom räckhåll.

Det är en fantastisk förändring under en livstid, som förhoppningsvis bara är halv än så länge.

Och jag älskar det.
Kontakten mellan människor, allt det givit mig.
Alla vänner jag lär känna – många av dem så goda och bra att jag hoppas att de vill finnas i mitt liv tills jag dör.
Mitt barns far. En god och klok man på många sätt och utan honom hade barnet mitt inte funnits och med det hade jag inte upplevt det i livet som gjort mig mest lycklig av allt.
Alla skratt, i vardagen, allt det som gör svenssonlivet till något färgskimrande och underbart.
Och perspektiven. Att det i min umgängeskrets finns långt många fler sorters människor än i min fysiska verklighet. Min värld begränsas inte av mitt etniska ursprung, av min geografiska vistelseort, mitt sociala sammanhang.
Jag är så rik, så berikad.

Nu skälver grundvalarna för allt det här, för allt som gjort och gör mitt liv rikt, där jag lever mitt lilla förortsliv.
Fantasibelopp i böter döms ut i en rättegång, den sorts belopp som annars bara förekommer i Amerika, för något som en stor del av landets befolkning inte alls uppfattar som ett brott.
Riksdagen jag varit med och valt beslutar att det är ok för en myndighet att läsa mina mail, övervaka hur jag surfar och lyssna på mina telefonsamtal.
Och nu hela cirkusen kring wikileaks.
Allt ifrån våldtäktsanklagelser till spekulationer om spionagerättegångar i USA.
De kvinnor som anmält att de blivit våldtagna/sexuellt ofredade, blir de trodda?
Kommer Assange få en rättvis rättegång, kan politiken hållas utanför rättsalen? (Hur lyckades det i Pirate Bay-rättegången?)
Och allt som kommer fram tack vare wikileaks, alla lögner och lögnare som avslöjas, allt från diplomatiskt skvaller till … ja, jag vet inte vad. Reaktionerna i världen är inte vackra och konsekvenserna omfattande.

Och jag blir förtvivlad.

Och jag tänker på min pojke.

Hur kommer världen han växer upp i bli? Kommer hans värld bli trängre och trängre istället? Mer och mer begränsad; kommer han välja att bara handla med kontanter för att slippa få sina inköp registrerade? Kommer han börja skriva brev med reservoirpenna på vackert lessebopapper för att det är det enda sättet att få ha sina tankar ifred?
Kommer han få läsa vilka böcker han vill?

Missa inte Opassandes lysande och förtvivlade text.
Jag är – som hon – absolut livrädd.

Jag tänkte avsluta min blogpost med ett smart citat om demokrati som jag såg på en presentation på Facebook för en tid sedan.
På dottern till en väns presentation.
Nu är den borta, det finns säkert ett helt oskyldigt skäl till det, men det gör mig ändå beklämd, just ikväll.

Uppdatering:
Missa inte Mymlan och Deeped som också skriver bra om wikileaks.

Let’s spread the love

Med tanke på #wordnesskampanjen så landar Sjumilaklivs Söndagssjua lämpligt i söndagsförmiddagen.

Lista sju favoritbloggar.
Det är inte lätt, för det är många jag följer med stort intresse.
Abbes öden och äventyr går inte att inte fängslas av, Abbe-pappan är en gudabenådad skribent och fotograf.
Mymlan är som en dynamo, ständigt producerar hon klokskaper, som pärlor på en tråd.
Alla som gillar att laga mat borde läsa Lottas och Martins bloggar.
Linda och D ska äntligen bli föräldrar.
Men de här känner ni redan till.
Det är stora, kända bloggar, flera av dem har också vunnit priser, så jag tänker faktiskt inte lista dem, utan … letar vidare i min Google Reader.

1&2 Det finns en del uttryck som jag inte riktigt förstår. “Mamma-blogg” är ett sånt. När slutar en blogg vara en blogg och övergår till att vara en Mamma-blogg?
Jag vet inte om Drottningsylt är en mammablogg, men mamma är hon, precis som att hennes sambo Joshua-Tree är pappa. Har han en Pappablogg då? Båda två är lysande bloggare, på olika sätt. Hon skildrar livet hon är i med bitsk ironi och han…Ja, Joshen är bra, riktigt bra, den sortens politiker vi behöver, men har för få av. Alldeles för få av.
Se, där har vi två av de sju på listan!

3 I Skuggan av ett Världsarv är en fotoblogg med humor, jag får mig ofta ett rejält gapskratt när han har uppdaterat. Nej. Rent bildsköna är sällan bilderna, men jag kan inte låta bli att undra hur han fått till en del av dem…

4 EMTEÄRRHORA är en blogg jag började följa mitt under tunnelbanekaoset i förra veckan. Eländes elände att jag inte hittat den förr! En informativ och intressant blogg om tunnelbanor..! Dessutom ger den ofta matigare information än SL’s sida, vilket man kan fundera över. Men jag undrar – finns det inga pendeltågförare och busschaufförer som bloggar? Hur är det att köra pendeltåg som aldrig är i tid, eller att sitta och köra ersättningsbuss när man vet att en buss rymmer 120 personer och det står trehundra och väntar vid hållplatsen, i -15, och de väntat för länge?

5 Rapport från Blommaland är en märklig och underlig liten blogg som också får mig att skratta. Jag gillar bössan Kalle, och de underliga kufar som bor i Blommaland. Ja, Blomman i Blommalandet skildrar en verklighet som antagligen är ungefär lika intressant och spännande som min, men på ett helt nytt sätt…

6 Sigge är en ovanlig katt. Eller egentligen en helt vanlig katt, men mer skrivkunnig än de flesta andra katter jag känner. Han har mycket att göra, så han bloggar inte så ofta, men när det sker, ler jag alltid igenkännande. Ja. Jag måste verkligen styra upp kattbristen i mitt hem.

7 Sist, men inte minst, har vi en mamma (ja, är det här en mammablogg?) som berättar om sin riddarprinsessa. Jag vet att många av er redan följer Smulgubbe, men jag kan helt enkelt inte nämna henne. Hon är bara helt underbar.

Det svåra med en sån här lista är de andra.
Alla de andra jag läser, men som inte blir nämnda.
För jag läser ju många, berörs av er och ni förtjänar absolut att vara med på en lista.
Men nu skulle det ju bara vara sju i en söndagssjua så … ja, jag kanske får fortsätta nästa söndag, helt enkelt?