På mitt kakfat

Finska pinnar, Pepparkakor, negerbollar och judebröd.
Lilla Hjärtat och kinapuffar.

Debaclet kring skolan i Laxå, där Mio inte skulle få vara pepparkaksgubbe (det visade sig vara ett missförstånd) fick mig att fundera lite på det här med tolkningsföreträde.

Vem har rätt att vara kränkt?
Varför är det ok med fiska pinnar, men inte med negerbollar? Som om inte finnar fått elaka tillmälen?

Jag vet att många reagerar på “negerboll” och ordet är inte principiellt viktigt för mig, visst kan jag säga chokladboll istället. Det spelar mig ingen roll. Stina Wirsén tecknade Lilla Hjärtat på ett sätt som många uppfattade som mycket kränkande och hade hon förstått det i förväg, hade hon säkert ritat figuren annorlunda.

Men vems upplevelse räknas?
Vems kränkning är stor eller viktig nog för att accepteras av majoriteten, och förändra majoritetens beteende?
När blir den upplevda kränkningen istället i bästa fall löjeväckande och i värsta fall kafka-artad cencur?

OM jag nu skulle vilja vara Pippi Långstrump, och ändå vara med i luciatåget, får jag då det? Om jag blir kränkt för att jag inte får det, innebär det då att omvärlden inte gillar rödhåriga, flickor eller mig personligen?

“Snart får man väl inte äta pepparkakor längre”

Mio vill vara pepparkaka i luciatåget i skolan, men se, det går inte, någon kan bli stött.

Exakt hur det ska gå till förstår jag inte, eftersom pepparkaksgubbar är söta, goda och ganska ordentligt sköra. Med andra ord ovanligt svåra att göra sig illa på.

På Kanalskolan i Laxå har man alltså bestämmt att inga barn får vara pepparkaksgubbar och -gummor i luciatåget
Det är (som jag förstår det) den tydligt bruna färgen som är problemet, och en skola som livrädda för att någon ska dra parallellen mellan luciafirande brunklädda barn och rasism.

En känsla är alltid sann, däremot är det inte självklart att den är rimlig för det.
Är man rädd för ormar så är rädslan fullt verklig, oavsett om ormen bara finns på ett vykort eller är gjord av gummi. Känslan är alltså inte alltid relevant, oavsett hur tydlig den är för den som upplever den.

Här blev det nog lite fel.

I sin vilja att inte stöta sig med någon har man också beslutat att inte servera pepparkakor i samband med luciafirandet, pga allergier. Min gissning är alltså att Kanalskolan i Laxå har en skolbespisning fri från laktos, gluten, fisk, nötter, äpplen, jordgubbar, paprika, socker, jordnötter, ägg… Sen kan det hända att någon elev är hindu eller buddhist, så allt kött måste bort.
Jag hoppas sannerligen att barnen i Laxå har med sig egen matsäck till skolan, för det som blir kvar att laga mat på är onekligen magert.

Men man kan ju vända på steken och konstatera att Kanalskolan i Laxå är frimodiga i sitt firande av en religös tradition, som Luciafirandet onekligen är, och dessutom gör det på skoltid, vilket det säkert snart finns någon lag mot.
Man kan också tänka att man borde införa ett luciafirande där alla deltagare har ögonbindlar, eftersom Lucia (helgonet alltså!) fick sina ögon utstuckna. Någon synskadad kanske känner sig kränkt över att den delen av historien förtigs?

Och vem tar ansvar för det här med strutarna? Ku-Klux-Klan-referensen är svår att missa.

Den här sortens rädsla, det är Sverigedemokraternas bästa vän.

Kriminell verksamhet?

Kom inte hit!

Jag hoppas att de är så de säger, de präster som läst den “klargörande” debattartikeln i DN idag.

“Skolverket har slagit fast att det är möjligt att ha skolavslutning i kyrkan och att en präst kan medverka. Kravet är att det inte får förekomma konfessionella inslag. Men är det då möjligt att över huvud taget ha en samling i kyrkan i advent som ju i sig är en religiös högtid?

Vi menar att det är möjligt. En sådan samling får dock inte rymma religiösa inslag som bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse. Det är därför inte tillåtet att ha en adventssamling i kyrkan om prästen förmedlar religiösa budskap.”

För varför i hela fridens namn ska man gå till en Kyrka och fira advent, som är en kristen högtid om man i samma andetag säger att vi absolut inte ska prata om Gud?? Det är som att gå in på en vegetarisk restaurang och kräva att bli serverad oxfilé, det är som att föreslå att arrangera en kräftskiva i en moské!

En kyrka är en Kyrka, just det rum där vi med absolut säkerhet pratar just om Gud.

Så varför i hela friden gå dit, just dit, om det verkligen är det man inte vill prata om!?

Vi lever i en demokrati, vi omfattas av religionsfrihet och det är något stort och fantastiskt, och något att sannerligen vara tacksamma över, men det kräver också kunskap från oss alla, så vi förmår att respektera det som är heligt för någon annan även om vi själva inte uppfattar just den företeelsen som helig.

Jag hoppas att alla elever får möjlighet att besöka synagogor, hinduiska tempel, moskéer, kyrkor… Jag hoppas att vi kan prata om religion, alla religioner med respekt och kunskap även om vi själva inte omfattas av någon av dem. Att reducera ett kyrkorum (eller en moské eller synagogoa) till en “stämningsfull miljö” är allt annat respektfullt, och ett kraftigt vittnesbörd om hur okunniga många av oss är.

Det är förståeligt om en präst inte kan accep­tera att skolan dikterar vad han eller hon får säga och göra i sitt ämbete. Men det är rektorn som har ansvaret för innehållet även när skolan har en samling i kyrkan. Det ansvaret kan aldrig överlåtas till kyrkan. Om inte skolan och kyrkan kan komma överens så måste rektorn avstå från att ha samlingen i kyrkan.

 

Så jag hoppas att Kyrkan säger

“Kom inte hit! Kom inte hit om du inte vill. Kom inte hit om du inte söker, vill finna, är nyfiken. Kom inte hit om du inte vill!”

—-

Jag väljer att inte titta på Fotboll. Jag är inte intresserad. Men visst, prata fotboll allt ni kan, och så kan jag välja att bara låta bli att delta, se på en annan tv-kanal, vika tvätt under tiden..

Och förresten. Ni får tro vad ni vill, men jag är helt säker på  att till och med fotbollsgenier får hjälp från ovan ibland.

 

 

(Har du läst ända hit, så issa inte DeepEds postning i ämnet. Han är klok!)

Om makt – eller om det är ansvar?

“Varför glädjas åt att spädbarn tvingas på medlemskap i religiösa församlingar?”

Åsikten rullade förbi i mitt twitterflöde och jag provoceras som vanligt av det, av fördömmandet  i den.

Varför inte låta föräldrar göra som de vill?

För mig var det en målbild när jag väntade Lilla Essingen (och kräktes och kräktes och kräktes…) Jag skulle få stå med honom i famnen i Flens fina lilla kyrka, med min familj och mina vänner och tillsammans skulle vi välkomna honom, rituellt, till vår familj. All tacksamhet för det att han alls finns. Tacksam för att han är frisk och att allt gick bra.

Jo. Jag är helt övertygad. Vi hade mer hjälp än den som läkare och sköterskor bidrog med. Så tänker jag.

I att vara förälder ingår att vara förmyndare. Att ta ansvar för sitt barn, det ansvar som barnet själv inte är moget att ta själv. Alla föräldrar vet att man i vissa situationer till och med måste tvinga sitt barn till somligt, till att sova eller inte sova, till att ta medicin som är äcklig eller sprutor som gör ont, till att åka bort eller hem fast man inte vill.

Det innebär också att man står för en etisk grund, som genomsyrar ens tillvaro.  För mig innebär det till exempel att mitt barn ska få tälta för första gången nu i sommar – det vet han inte än så säg inget! – därför att det är viktigt att få lära sig att tycka om att vara i skog och mark, annars är natur inget att vara rädd om och skydda, utan bara en snygg kuliss till speciella händelser. Mitt barn ska få lära sig vad en tordyvel är och kunna se skillnad på baldersbrå och kamomill och också förstå att det finns ett samband mellan abborrarna vi metar upp och fisken vi sedan äter till middag.

Jag har också valt att vaccinera mitt barn. Både inför utlandsresor, och vi har följt det vanliga vaccinationsprogrammet. Nej. Barn riskerar inte att bli autistiska av mässlingsvaccin. Det är ljug från början till slut.

Det viktigaste jag kan ge till mitt barn är trygghet och en god självbild. Att han får växa upp i ett sammanhang som är tillåtande och öppet, där vi kan prata med varandra om högt och om lågt. Där det finns ramar och gränser men också en öppenhet i varför de gränserna finns och tydliga konsekvenser kring vad som händer när gränserna  överträds.

För mig var det självklart att låta döpa mitt barn, och vi går tillsammans till kyrkan lite då  och då och tänder ljus och tänker på de vi tycker om, och jag är glad över att andra gör på andra sätt, och det står dem fritt att välja att inte döpa sina barn om de inte vill det.

Jag respekterar det beslutet men begär också att bli respekterad för mitt, och är väldigt väldigt trött på att bli utpekad som någon som “tvingar på mitt barn en religion”

—-

Förtydligande.

Föräldrar låter döpa sina barn, i roll av att vara barnets förmyndare. Sedan, när barnet är “tillräckligt stort” kan barnet själv välja att bekräfta dopet, eller välja att INTE göra det. Det kallas konfirmation. Ett dop är inte ett beslut ristat i sten. Svenska Kyrkan är inte en organisation man inte kan gå ut ur.

 

 

Om tatuerade brudar.

Bilden kommer från http://crescentmoon06.tumblr.com/

Av någon anledning sa någon något på twitter om tatueringar och brudar och där spann det loss. Jo. Jag har en tatuering, och jag har gift mig.

Är jag hipp nu, blev min fråga.

För jag ser mig själv som mycket.

Mycket av det är bra, men hipp är jag inte. Jag är nog – i mina bra stunder – ganska klok och hyfsat välskapt och om ChrisåJonas fotar mig blir jag rent ut av snygg, men nej. Inte hipp. Inte spännande. Snarare en rätt bra tant.

Definitivt ingen tatuerad pinterestbrud. Dessutom är jag frånskild sedan nästan – jisses! – arton år, så det där med brud är väl rätt preskriberat vid det här laget.

Men jo. Jag har faktiskt en tatuering, även om den inte alls riskerar att hamna på Deepeds pinboard

Den är speciell på sitt sätt och det finns en historia bakom.

Jag lovar @jespervarn att jag ska berätta, och jag börjar fundera. Och söka i gamla bloggar, för jag har helt klart för mig att jag skrivit om det här förut…?

Jo.

Inte i en blogg. Innan mitt bloggliv, medan QS (avsomnad, fortfarande saknad community) fanns. Där skrev jag en text om den tatueringens tillblivelse, och faktum är att jag hittade den texten i en arkeologisk utgrävning här hemma,

Texten är daterad 23 april, 2006

¤ Ämlig Emla ¤

Jag nappade på FrökenMoe’s idé rakt av. “Javisst” sa jag bara, när vi stod inne på Lagerhaus på Kungsgatan och hon kläckte den. 118118, två telefonsamtal senare så hade vi bokat tid; några veckor bort, på rätt sidan lön.

Tanken var alltså ingalunda ny eller främmande, och just den här idén tilltalade mig. Rent av mycket, jag som är så svag för symbolik och saker med mening.

En fruktbarhetssymbol, något som hjälper mig att hämta kraft ur marken, ur själva Moder Jord, för varje steg jag tar.  Tanken är ingalunda ny. Tvärtom. Fröken Moe, som dessutom är arkeolog, berättar om matriarkat under bronsåldern, om funna mosslik och om att man hittat fynd över hela vårt jordklot. Vi efterhärmar bara, apar efter, gör som många människor gjort många gånger förut, för många tusen år sedan.

Så träffas vi vid Aspuddens T-bana, och går till Doc Forrest lilla verkstad. En man som jobbat som tatuerare i 40 år, han kan det här. Det är vår tanke, och den är god. Han varnar oss: Det finns få ställen på kroppen som är så svåra att tatuera. Inte för själva tatueraren, utan framförallt för bäraren. Man har oerhört mycket känselceller under fötterna, och en avsevärd del av dem är smärtreceptorer. Emla är därför applicerat. Japp.

Vi är redo, om än vissa av oss en smula blek om nosen. 🙂

“Känns det här?” frågar Doc Japp, svarar FrökenMoe. “Hmm…Det ser ju ändå ut som om Emlan tagit, huden brukar bli vit och det är den” Jo, det intygar jag, jag ser både den vita huden under FrökenMoe’s fot och den i ansiktet. Doc fyller i hur han ska tatuera med en penna och pennan är vass och den gör ont och vi inser att vi har en intressant erfarenhet framför oss.

Ibland är det gott med goda vänner. FrökenMoe har starka händer, det är jag snart varse, men benen i min hand överlevde och vi hjälper varandra genom det hela, smärtan är någorlunda och kontrollerbar för det mesta, men ju högre upp i fotvalvet Doc arbetar desto vidrigare är det, smärtan känns långt upp i höften och det är omöjligt att inte rycka till, inte flämta och frusta. Det är en god sak att Doc är skicklig och snabb. Framför allt skicklig och snabb.

Pinan tar slut och det blev bra.

Efteråt tar vi en kaffe och landar lite.

Shit, så fränt, vi gjorde det!

“Nu, säger FrökenMoe, ska vi bara se till att bli mosslik också, så någon hittar oss om tretusen år och ser hur snygga fötter vi har”

——————————————————————————–

Ja. Så gick det till. Jag och min bästa vän skaffade oss varsin fruktbarhetssymbol under foten. Vi har varsin historia och bakgrund, men vi hade gemensamt  att vi båda levde levde ensamma, efter hisnande/ tragiskaY katastrofala/ himlastormande/ fantastiska kärleksrelationer där det inte blivit/funnit plats för/ hunnit bli/ kunnat bli/ gått åt helvete med det där med barn.

I efterhand kan man bara baxna.

För jag blev med barn. Fast det inte alls var tänkt så, och definitivt inte planerat. Det festligaste är nästan att när min Lilla Essing är ett halvår upptäcker hon att hon är gravid. Fast det inte alls var tänkt så, och definitivt inte planerat.

Så.

De hade inte så fel, de där mossliken.

Tidsmarkörer

Den här leksaksmangeln hittar vi i den bostad som visas i anslutning till järnhandeln på Skansen.
Lilla Essingen börjar genast leka med de leksaker som ställts upp i kammaren, det är en miniatyrjärnspis, några dockmöbler och liknande, och denna mangel.

Han har – så klart – inte en aning om vad det är.

Det slår mig att…

…Ja, jag – som är född i början på sjuttiotalet – minns den jättelika stenmangel som fanns nere i tvättstugan i källaren i vårt hyreshus på Tornslingan i Trångsund. Jag är övertygad om att den inte finns kvar längre. Jag har inget minne av hur den fungerade, men jag minns hur enorm den var, och mammas förmaningar om att inte gå nära den.

Själv har jag bara använt elmanglar.
Jag älskar verkligen att sova i manglade lakan, men jag är dessvärre inte speciellt duktig på att mangla.
Det är en konst.

Mitt barns barn kommer antagligen betrakta en mangel på ungefär samma sätt som jag betraktar exempelvis en smörkärna.

Något man ser i ett av husen på Skansen.

Om de där omöjliga valen – och om de självklara


Embryot börjar likna en människa. Käkarna är färdiga, munhåla och näsa förenas. Öron och näsa syns och ansiktet börjar se riktigt mänskligt ut. Halsen utvecklas. Fötterna är cirka två millimeter. Embryot blir mänskligare på flera sätt då det utvecklar känsel och reagerar på beröring. Det kan även få hicka. Svansen försvinner nu och i den här veckan börjar könsorganet att anläggas.

Längd huvud till stjärt 27 mm.

Det här är en beskrivning av ett foster i vecka nio. Bilden till höger föreställer min pojke, Lilla Essingen, ungefär då.

Texas är en av flera delstater i USA som infört en lag där kvinnor som söker abort ska tvingas genomgå ultraljud, och bli informerade om sitt barn, inför aborten. Syftet är att avskräcka från abort.
Om det här kan man tycka massor, beroende på vad man tycker om aborter.

Jag tycker inte om aborter. Vem gör det?
Men
Frågan är felställd.
Det handlar inte om huruvida aborter får ske, eller inte får ske.
För det gör de.
Det handlar om huruvida de ska var legala och säkra eller illegala och osäkra.

Gång på gång när jag försöker skriva om det här snubblar jag över min egen vrede. Vrede över att det här så kontroversiellt. I mina ögon borde det inte vara det, det måste finnas något som jag verkligen inte förstår här. I Amerika sprängs abortkliniker, läkare mördas.

Ibland tänker jag: Om man skulle att tvinga de blivande papporna att följa med till doktorn, och titta på de där ultraljudsbilderna, med det där lilla pickande hjärtat, vad skulle hända då? Om det vore män som bar ett barn, som kräktes (nej, man slutar inte kräkas bara för att det inte är morgon längre. “Morgonillamående” är en myt) och som såg de närmaste tjugo åren av livet drastiskt förändras, skulle det fortfarande vara så självklart att livet i alla lägen vore okränkbart? Om män våldtogs? Om män förlorade sina jobb?

Frågan om den legala abortens varande eller inte varande överlever just för att det bara handlar om kvinnors hälsa.

Sextioåtta tusen kvinnor dör årligen, världen runt, efter att ha genomlidit osäkra illegala aborter. Miljoner skadas.
I Sverige dog en kvinna i veckan, då, på trettiotalet, när inga legala aborter fick genomföras. Många tusen illegala aborter genomfördes.

Wikipedia om Abort
Läs också Charlottes postning.
Lyssna gärna på “Från brott till rättighet” – en dokumentär från Sveriges Radio P3.

Monstej!

Vi läser på kvällarna, de kvällar då barnet faktiskt hunnit få i sig lite middag och pyamas på kroppen istället för att ha däckat i soffan, en kvart efter hemkomst från Dagis.
Vi läser Pettson och vi läser Mulle Meck och vi läser ett och annat men den senaste tiden har vi läst om Monster.
Bara om monster.

Lilla Essingen älskar den.
Kanske är det för att han själv är precis i gränsen mellan att vara mörkrädd och att inte vara det. På något sätt har han lärt sig att han förväntas vara det, så han säger att han är det, men egentligen tror jag inte att han är speciellt ängslig. Däremot är det ett bra skyll för att få en kram till, en saga till, en stunds till med mamma innnan hon går, när sagan är slut.

Så vi läser om monster. Livrädda monster, monster som pruttar och monster som stökar ner.

Sen läser vi om monster, monster som äter glass, som demonstrerar mot barn och som gråter under sängen.

Sen läser vi lite till om monster.

För säkerhets skull

Om att göra något slarvigt eller som en man.

Det finns fullt av uttryck som speglar vår väldigt långt ifrån jämställda värld.
Man kan “köra som en kärring” eller “ta det som en man”. Man kan kan “ha stake” eller “vara en jävla fitta”.
Gemensamt är att det ordet som kopplas till det feminina oftast är negativt, medan det maskulina är positivt.

Det hela är inte ett nytt fenomen, tvärtom, men man skulle kunna tänka att allt eftersom världen förändras förändras också språket.
Därför blev jag ledsen här om dagen då Språkrådet väljer att lyfta upp ordet “tjejsamla”.

Tjejsamla – Att ägna sig åt samlande, men inte så intensivt utan bara så att man nöjer sig med några stycken av det man samlar på.

Prefixet “Tjej” kopplas alltså till att göra något halvhjärtat och oengagerat, eller bara slarvigt.

Nå väl, vårt språk är som sagt fullt av såna här fulheter och jag reagerar på dem och irriteras över dem men den här förvånar mig också, för det är i princip det enda ordet på listan jag aldrig hört förut. De andra har jag hört åtminstone NÅGON gång, så jag googlar.

Jag hittar inte NÅGON träff som INTE är från samma dygn som språkrådets lista.
Min fråga blir: Har de hittat på det själva??

Så hör jag på radio att ordet förekommit i EN (Jag upprepar EN ENDA) nyhetstext, och då i en krönika i Gotlands Allehanda.

Så nej, språkrådet har inte hittat på ordet själva.
De har bara valt ut det som tillräckligt viktigt och relevant för att lyftas in på nyordslistan.
Genom att lyfta det legitimerar man bruket av det, och det är minst sagt unket gjort.