Agnetha

Jag hade ett ärende till Huddinge Sjukhus i morse. (Nej, ingen är sjuk. Kanske kommer det en post om det så småningom, om det finns något att berätta)
Precis när jag ska runda hörnet från “Kirurggatan” till centralhallen krockar jag nästan med en kvinna med raska steg, och det tar mig tre sekunder att faktiskt få stopp på både mig, och henne. “Stopp, ursäkta, men du…!”

Jag får syn på hennes namnskylt och den hjälper mig, för namn är jag tyvärr usel på. “Du är Agnetha, du förlöste mitt barn..!”

Jo, jag krockade med en barnmorska, men hon gjorde faktiskt mer än så. Hon var inte med då, på natten då Lilla Essingen föddes, men jag vete sjutton hur det gått om jag inte lärt känna henne.

Agnetha var den barnmorskan som hjälpte mig att komma över förlossningsrädslan jag hade och jag har många gånger tänkt på henne.

Där och då var jag så skör, så oändligt ensam och övergiven, förtvivlad och livrädd. Tack vare våra samtal och den konkreta kunskap – jag kände till och med igen mig när de sprang med mig i sängen mot kirurgavdelningen – hon gav mig. När jag väl var där och födde barn var jag inte rädd. Inte ens när det gick åt skogen.

Vi pratade om hur ensam och rädd jag var, om hur övergiven och dumpad jag kände mig. Det var dessutom ett faktum, jag VAR övergiven och dumpad, och jag var orolig över att inte orka, inte kunna, inte ha råd, inte räcka till. Hon lyssnade, resonerade, såg till att det som kunde göras gjordes för att hjälpa mig.

Nu vet jag ju.

Allt gick bra. Fast det höll på att gå åt skogen, så gick det bra. Min Lilla Essing föddes, han fick inga men av den något kaotiska entrén till världen, och växer och frodas. Och jag orkar. Jag har faktiskt inga större problem att orka, tvärtom så njuter jag. Hejdlöst. Och jag är inte ensam och övergiven längre.

Bilden kommer från svt.se

 

Det var fantastiskt att få berätta om det för henne. Tacka för all hjälp hon gav.

 

Tack, Agnetha!

När kramade du din sopgubbe sist?

Vi kliver ut ur porten, och hör ett envist pipande. En backande sopbil.

Det glittrar i mitt barns ögon, och eftersom vi inte har bråttom till dagis frågar jag om han vill gå närmre så vi ser bättre. Jo. Det vill han. Väldigt gärna.

Så där står vi. De stora gröna sopkärlen hakas fast i sopbilen, killen trycker på knappar, lyfter och tömmer, sopbilen gapar, tuggar och goffar i sig soporna och min pojke är starstruck.

Då händer det.

 Vill du trycka på knappen?

Min pojke får trycka på knappen som gör att sopbilen tuggar, och han får testa spaken som höger och sänker lyftbommen.

Tänk, vilken tur det är att det finns människor som ser barn, som bryr sig och vill göra ett barn lyckligt. Tack, kära sopgubbe! Du gjorde min dag.

Om vad man vill vara

Vi ser på den, lite då och då, jag och Lilla Essingen.
Disneys “Skönheten och Odjuret”.
Den är spännande och stundtals ordentligt läskig

Han har full koll på vad som händer, vem som är snäll och vem som inte är det, och är helt fänglsad av den.
Men så går det snett.

Varje gång.
Vid samma scen.

Förtrollningen släpper, odjuret får bli en prins igen, möblerna i det förtrollade slottet får återta sina mänskliga former. Allt har gått bra.
För alla – utom min onge, för han gråter hjärtskärande.
Jag lyckas inte förstå varför han blir så förtvivlad, och jag förklarar gång på gång hur glad Mrs Potts blir när hon kan krama sin lilla pojke igen.

Om jag kunde begripa…?

Sandemar

Ena dagen Gålö, några dagar senare Sandemar.
Men vi har haft en ensam-helg, jag och Lilla Essingen, så vi passar på att göra sånt som vi annars inte hinner. Vi åker ju för det mesta till Pappan…

Nu for vi då till Sandemar, nu utan grill, med bara termosar och muffins och lite sånt smått och gott.
Mitt mål med övningen var att få se kungsängsliljor, de borde blomma, och ja, de har inte blommat ut än. Fantastiskt vackra är det, och så tuffa. Jag minns när jag var liten, och satt och bläddrade i min flora – jo, jag gjorde sånt – och fastnade på den sidan gång på gång. En blomma som är rutig? På riktigt?

Jo.
De är rutiga.
På riktigt.

Jag blir också så förundrad över den här lille pojken. Han är alltså snart fyra år. Det innebär att han har ganska mycket kortare ben än vi som är betydligt längre. Det vi uppfattar som lite knölig äng betyder för honom att han går med höga knälyft. Timme efter timme. För säkerhets skull springer han och klättrar på allt han kan. Klippor. Ett stort omkullfallet träd. Färister. Hur orkar han?! Jag var beredd på att få bära honom tillbaka till bilen, få gulla och trolla fram en nödkaramell ur fickan men nej, det behövdes inte.
Han är en hårding.

Kungsängslilja

Vi fiskar lite också. Hajar framförallt.

Kabbeleka

Mamma! Titta på MEJ då! Kolla!! Ta kojt på mej nu, mamma!!

Adam och Eva