hålen i tidsväven.

 

Kornmjölsgröt - vår favorit

Lilla Essingen säger till på skarpen. 

Men mamma, jag vill ha fjukåss nu! Ja e hungji!

Så vi går ut i köket, jag tar fram en kastrull, sätter på plattan, häller upp (ca) en halvliter vatten,  släpper i en nypa salt och ställer fram burken med kornmjöl. Väntar tills vattnet nästan kokar. Rör – inte vispar! – försiktigt i lite mjöl åt gången, klumpar i gröten gör ingen glad.

Jag gillar den här sortens gröt. Det är faktiskt min favorit. Självklart smakar den barndom. Doften av köket hemma hos farmor och farfar i Lycksele.

Jag häller upp gröten i två tallrikar. Den måste få ligga där och “stillna” några minuter innan man häller på mjölken, men sen flyter den som en liten gröt-ö i mjölken, vi pimpar med lingonsylt och jag berättar för Lilla Essingen om min farmor och om hur hon gjorde precis samma sorts gröt till mig när jag var liten som han får nu.

Sen tittar vi lite på Bolibompa ihop.

 

“Vestejsmöggös”

Frågar man Lilla Essingen om vad han vill ha till frukost är svaret glasklart.

“Vajm fåklaa å vestejsmöggös”

Ibland är han lite crazy och önskar sig en hallonsmoothie istället.

Vi är helt överens, jag har också alltid varit förtjust i leverpastej, och min lillebror sa “lepapastej”, och när han var gammal nog att prata rent rationaliserade han effektivt: “En lepamacka, tack!”
Av gammal vana köper jag arbogas skivbara, men whatthehell, man måste ju leva lite farligt ibland.

Jag kom hem med “Gottfrids Leverpastej” från Rydbergs.

Gottfrids Leverpastej. Foto: Erik

Och vet ni, den är verkligen god.
Den är lite dyrare.
Det är en lite mindre förpackning än de andra.
Den smakar faktiskt… lite lever!
Jag som gillar lever, gillar det.
Lilla Essingen då? Jodå, han åt glatt av den, och vi provsmakade både den nya sorten och den gamla. Jo, visst har vi en vinnare. Vi kommer köpa den igen.

Men.

Kära Rydbergs.
Förpackningen?!
HUR tänkte ni?

Det är alltså samma sorts plastförpackning som man vacuumpackar ost i.
I ochför sig med ett väl fungerande “riv”, som gör den möjlig att öppna utan verktyg. (åtminstone för en normalstark person utan reumatism etc)
Men försluta den igen?
Det är helt omöjligt.

Idiotisk förpackning med smarrigt innehåll

Antingen får man svepa in alltihop i en plastpåse – med det kladd som det innebär eller så får man, som jag gjorde, ösa upp den ur förpackningen och lägga den i en annan burk som har lock.
Idiotiskt!

—–

Bilden ovan lånar jag från en Erik som också gillar den här leverpastejen.

Om allt jag har

Jag älskar semlor.
Det är nog faktiskt det godaste bakverk jag vet.
Mandelmassan, som ska vara riktig, med mandelbitar i, inte för “slät”.
Bullen, luftig men ändå så där skönt tung.
Vispgrädden.
Locket ska vara trekantigt och jag vill ha den simmande i gott om het mjölk.

ÅH så gott det är!

Barnet har också fått smak för det hela, och igår gick vi upp till vårt lokala konditori och köpte några semlor, på väg hem från Dadi.
Efter maten fick han sin semla.
Han hade tjatat till sig att få en egen, och inte bara få smaka på min.

Det är klart att en treåring inte orkar en hel semla. Inte efter att ha ätit upp sin mat, först (Ja, det var ett villkor, så taskig är den här mamman)
Han orkade faktiskt inte ens halva, men han låg i soffan, som en stoppad korv, och var nöjd och riktigt däst, precis som man ska vara på semmeldagen.
Sista dagen innan fastan.
Stora Moffar-dagen.

För nu, nu har tant bestämt att det inte blir något fikabröd. Inte minsta lilla kaka, kex eller bulle till teet eller kaffet. Choklad går, glass går men inga macarons, inga kanelbullar, inga semlor eller wienerbröd. Inte ens minsta lilla bragokex.

Inte förrän till Påsk.

Jisses. Jag som älskar sånt.

Men det är nyttigt att påminna sig själv, lite då och då, om hur lyckligt lottad jag är.

Saker man behöver för att baka bästa sortens muffins.

Vi hjälps åt.
Han är duktig, Lilla Essingen. Jag hjälper honom att knäcka ägget mot skålens kant, och han rör medan jag häller i strösocker.
Sen rör han och rör, och emellan varven tar jag några tag, så att blandningen blir ljus och fluffig.
Under tiden micrar jag en snutt smör och mörk choklad på halv effekt.
Vi rör i vetemjöl, hackade nötter, kakao och bakpulver.
En gnutta salt.
Och min lilla pojke rör och rör. Det blir lite lättare när fettet och chokladen kommer, och en slurk mjölk hjälper också till.

Vi bakar för att vi tycker om att baka.
Vi bakar för att vi tycker om muffins.
Vi bakar för att bjuda Mojmoj på, när hon kommer. Sen ska hon ta med sig Lilla Essingen till Orris över helgen.

Jag skedar upp smeten i åtta små muffinsformar. Det är så vi vill ha det. Vi gör muffins, inte jättelika cupcakes. Åtta små formar, medan min lilla pojke (var sjutton är min Bebis?!) sitter och slickar skålen.

Sen går allt snett. Mojmoj kommer tidigare än beräknat, så baket är inte klart i tid. Det är brått iväg, för att hinna före all helgtrafik. Fullfart. Nej.
Det är faktiskt inte alls tid för kaffe.
Inte ens för muffins-i-låda-att-ta-med.

När jag tar min lilla pojke i famnen för att trä på honom jackan blir han helt mjuk i kroppen. Jag känner hur hela han plötsligt slokar när han inser att han bakat muffins, väntat på muffins i ugnen och nu inte kommer få äta några muffins. Jag pussar på honom och försöker förklara och han är smärtsamt tapper. Vi pussas, jag går med dem ut och väntar på Bonusmorfar och den färdigpackade bilen. Vi får stå några minuter och vänta. Vi pussas och jag vinkar.

Sen går jag in och tar ut en plåt muffins ur ugnen.
Muffins som stått någon minut för länge. Som blivit brända i bottnen. Som inte alls är goda, eftersom de fastnar i halsen, inte kommer förbi klumpen som redan är där.
SÅ brått ska det inte vara.
Inte så att en pojke inte får smaka, bjuda på sina muffin.
En mamma som ser och förstår ska faktiskt säga till en liteföreffektiv mojmoj: Vänta fem minuter. FEM minuter.

Helgen går, och plötsligt står jag i trapphuset och håller upp porten och ser bonusmorfar pillra ut ett nyvaket litet barn ur bilbarnstolen. Lycklig är jag och lycklig är han och härligt har de haft det och kramas gör vi.
ÅH så vi kramas. Så mycket kärlek och längtan.

Så är vi bara vi två igen. Lugn och ro. Jag frågar om han vill ha lite mellis. Kanske lite yoghurt? Eller en smörgås?

Mamma. Ja vill ha muffins me foklaa.

Sånt som är fullständigt sjukt.

Det finns en hel del.
En hobby som heter “Scrapbooking”. Sjukt amerikanskt. Sjukt kul.
En grupp fruntimmer som är ansvarig för allt ont. Ungefär. Ja, jag pratar om er, Scraphäxor.
En annan sak som är fullständigt sjuk är den här cheesecaken.
Sjukt god.

½ pkt (ca 200g) digestivekex (krossa dem till smulor)
1 msk vaniljsocker
100g smält smör

2 pkt (400g) philadelphiaost
½ dl vaniljsocker. (Nej. Inte vanillinsocker. ALDRIG vanillinsocker)
2 dl florsocker.
En lime

3 dl vispad grädde.

Börja med att smula kexen, och blanda smulet med smält smör och vaniljsocker. I ursprungsreceptet tillsätts en hel del socker, men jag gör tvärtom. Jag brukar ofta slänga med någon tesked salt, jag gillar det lite salta i digestivekexen. Det bryter bra mot den ganska söta ostmassan.
Ta en form, gärna en med löstagbar botten, och klä den med gladpack, och tryck sedan ut ett pajskal i formen med fingrarna.
Ställ in pajskalet i frysen.

Blanda sedan samman philadelphiaost, socker och saften av en lime till en slät och blank massa.
När det inte finns några ostklumpar kvar vänder jag försiktigt ner den vispade grädden.
Blanda noga, så det inte finns några “gräddstråk” kvar i ostmassan.
Provsmaka INTE (för risken är stor att äventyret tar slut precis här då)

Själp ner ostmassan i pajskalet, stryk ut så det blir snyggt och fint och ställ in i frysen några timmar.

Ja.
Precis så enkelt är det.
F Ä R D I G !!

När den ska serveras tar man ut den ur frysen, tar isär formen, lossar kakan försiktigt (det är här gladpacken är bra!) och låter tina.
Servera med färsk frukt.

cheesecake

Enligt obekräftade uppgifter botar den migrän.
Personligen är jag inte förvånad.
Jag tror den kan rädda liv.

Om man saknar varmluftspistol

Det snöar.
Det snöar mer och så blåser det lite, ganska mycket, massor.
Jag berömmer de uthålliga killar från bostadsbolaget som skottar fram trappor och sopskåp, där traktorerna inte kommer åt.
Vilket sisyfosarbete
Barnet drar “puckan” varv efter varv i lägenheten men jag tänker på köldeffekter och minusgrader.
Det är kallt ute. Femton minusgrader och lite vind på det, det biter illa i små pojkkinder.

Men tillslut låter jag mig bevekas, efter att jag slarvigt råkat nämna ordet “Overall” i ett telefonsamtal, varpå han lyckligt kommer springande med den bruna PolarnåPyretoverallen vi fått av Carina.
Han vill utututNU!

Så vi går ut.
Jag drar honom i “Puckan” runt kvarteret, det är kylslaget men uthärdligt. Han är lycklig och drar med händerna i den lösa kalla snön.
Sen leker vi lite utanför porten.
Jag önskar jag haft en skyffel, så jag kunnat hjälpa de tappra snöskottarna.
Han pulsar, gräver i snön, ålar i densamma.
Jag försöker förhandla: Jag lovar, du får mat, så mycket du vill, du behöver inte äta snö!
Men så kommer jag på.
Barnet har tjuvläst bloggen
Han drar bara sitt strå till stacken.
Vad gör man om man inte har en bazooka, liksom?

Väl inne igen dricker vi varm choklad och äter smörgåsar med leverpastej.

Precis så som man ska göra efter en stund ute i snön.

En ganska vanlig torsdagmiddag

Man hade tagit fram ett paket (ca 4 hg) köttfärs ur frysen. I kylen låg ett paket bacon.
Ok.
Då kör vi.
Lite hackad lök (jag gillar rödlök…) Ett ägg, lite skorpsmulor, en liten skvätt mjölk; rör ihop, låt svälla en liten stund.
Blanda ner köttfärsen. Rena händer är det absolut bästa verktyget.
Riv ett syrligt, gärna svenskt, äpple på den grova sidan på rivjärnet och blanda ner i färsen.
Kryddor är bra. Jag gillar svartpeppar och timjan. Massor.
Sen formar du rejäla biffar, tänk hockeypuck, och linda en baconskiva runt den. Säkra med en tandpetare.

Fräs gärna lite rödlök och äppelklyftor som garnityr, och jag gillar mandelpotatis, så det har jag gärna till.

Hugg in! IMG_2431

Till det f

Glasklart resonemang.

…eller inte.
För vi borde ju rent av vara tacksamma för det kloka initiativ som någon tagit. Ja, att sabotera kycklingmördarindustrin, så vi slipper än värre farsoter. Glasbitar i kycklingen är helt enkelt vad vi förtjänar.
Eller hur det nu var…??

Jag kan bara instämma med Ingvar: “Vad är det här för tokstolle?”

Min kriminella gammelmoster

Min lilla moster Bibbi, hon är mig så kär. Min farmors syster, min pappas moster. Min gammelmoster, Lilla Essingens gammelgammelmoster.
I sommar blir hon 80 år.
Hon är lite krummare nu än förr, och synen är inte vad den var.
Nu har hon slutat måla sina akvarelltavlor och hon håller inga kurser längre.
Men kakor bakar hon.
Det har hon svart bälte i.

…och jag svär.
För inte får jag till dem som hon, Brysselkexen. De blir ok, de blir goda, men de smälter inte i munnen.
Det gör hennes.

img_1021
Hon tar fram sin gamla kokbok, skriver av receptet åt mig, och jag viker noggrant ihop pappret och stoppar det i plånboken.
Viktiga saker.
Dyrbarheter.

Det är tur att vi gjorde upp det här innan 1:a april, för vem vet, snart har pennor IPnummer de med (Ja, om ett kylskåp kan ha ett ip-nummer, varför skulle då inte en penna ha det?), och strängt taget så … ja, författare har upphovsrätt på sina texter, inklusive recept, och hur ska det gå med matlagandet här i landet när människor inser att även det här är en sorts fildelning, om än inte speciellt digital.

Upphovsrättsbrott är det, någon har inte fått betaaalt, och därmed är min lilla moster en kriminell fildelare.

FRA-lagen och IPRED-lagen är grundlagsvidrig

Andra som skrivit bra om Ipred
Hål i huvudet.
Den tekniske latmasken
Välkommen till Ipredia – en positiv motkraft

<