Uptime

Jag läste en gång en bok om en kvinna som drabbades av en katastrof, och lade sig ner och slutade äta. Hon bröt samman, gav upp kampen och utan vänner som hjälpte henne hade det hela utvecklats till en tragedi. Utöver katastrofen.

Jag blev berörd av texten, men också mycket provocerad. Jag har förstått att många reagerade som jag.

Jag är lyckligt lottad, och det går inte en dag utan att jag tackar för den lyckan. Jag har världens finaste onge, jag har ett gott liv, jag har fantastiska vänner.

Men ibland avundas jag den här kvinnan. Att faktiskt kunna ge upp som hon gjorde. Rasa ihop. Sluta kämpa, sluta försöka, sluta hoppas.

Inte ens 140 tecken.

Ett tweet, ett meddelande på twitter, kan vara max 140 tecken. Ibland är det för lite, men andra gånger räcker hälften mer än väl.

 

… och jag sitter i mitt vardagsrum, medan Lilla Essingen rumstrerar med en stor plasttraktor och inte alls lyssnar på mina förslag om tandborstning.
Både han och jag andas utan större tanke på den saken, och glömmer bort att vara tacksamma för det.

 

—————————————————————————————————————

SKÄNK EN GÅVA VIA SMS

Möjligheten finns att skicka ett bidrag på 50kr, 100 kr eller 200 kr till forskningen om cystisk fibros.

Skicka till 72901

CF 50

CF 100

CF 200

Glöm ej mellanslag mellan CF och beloppet.

 

Många SMS kan göra stor skillnad!

Att hantera kasserat raketskrot rätt

Invändigt ser den mer ut som det, än en dator.
Faktum är att ungefär allt i den bytts ut under den senaste månaden.

Ny bräda. Värsta sorten – när den kom. Nu är den avlagd, förlegad och kasserad.
I alla fall för såna som roar sig med överklockning på värsta geeknivå.
För mig, som är en tämligen ordinär användare duger den alldeles utmärkt.
Processor som jobbar så fort att den riskerar att steka sig själv.
Jo. På riktigt. Den här sortens moderkort kan man överklocka så duktigt att både ett och annat helt enkelt brinner upp.
Därför införskaffades en ny kylare. Nej, fläkt räcker inte. Vattenkylt ska det vara.

Jag invände försiktigt: “Du, den kommer inte få plats i lådan..?”
“Lugn”, sa mannen. “Det löser vi sedan.”

Så blev det plötsligt en 120 GB SSD-disk över. Hoppla. Egentligen ska man väl inte kalla dem för diskar längre. Snarare: RAM-minne som inte tappar minnet när de blir strömlösa, är en bättre beskrivning. Tjohooo så det går. Snabb “professor” som jobbar som en iller, och ett oändligt rymligt skrivbord, istället för att springa ner för alla trappor till arkivet och leta efter data ideligen.

Jag surfar så det fladdrar i håret och roar sig med att öppna shitloads med .raw-filer.
Bara för att hon kan.
Och ja, klart man får plats med en vattenkylning om man helt enkelt fräser ut ett perfekt utformat hål i datorns ena sida så att den helt enkelt tittar fram lite.
Jag fantiserar om att klistra på lite flames…

Allt är väl – tills man ska åka hem från trimningsverkstaden.

Då sker katastrofen.

Jag lyfter datorn.

Trivialt kan man tycka.

Jag lyfter datorn ur bakluckan på bilen, för att bära in den i lägenheten. Jag lyfter den, byter grepp för att kunna stänga bakluckan, och tar sedan nytt tag. Stadigt i famnen. Fronten på höger sida, bakstycket i vänster hand. Stadigt tag eftersom den är ganska tung.
Något ger efter under ett finger. En mjuk känsla i allt det hårda.

Förvånat tänker jag “Men vad var det där?”

Väl inne ställer jag ner datorn på hallgolvet, tittar på bakstycket och upptäcker en knapp, som helt säkert förklarar den där mjuka sensationen.

Normala datorer har inga knappar på bakstycket. Där brukar finnas kontakter för usb-kablar, för nätverkskablar, för sladdar till högtalare, tangentbord och mus. En tjock sladd för strömförsörjning.

Här finns en knapp.
Minimal text, men jag tänder taklampan och kisar.

clr cmos

Disk boot failure

På svenska betyder det att man rensat en del grundläggande inställningar i datorn som talar om hur datorn ska startas. T.ex på vilken hårddisk det finns ett operativsystem att starta, vilken spänning olika komponenter ska arbeta i (för att inte brinna upp!), vilken hastighet minnen och processor ska ha. Just eftersom den här datorns moderkort inte är det minsta standard och vanligt finns dessutom tusen andra parametrar som Mannen tidigare justerat just för att saker ska fungera överhuvudtaget och så snabbt som möjligt.
Vi har helt lämnat världen där standardlösningar och defaultinställningar härskar.
Jag – som pillat en hel del i BIOS i mina dagar – fattar ungefär halvsju.

Jag har dessutom raderat alltihop.

F U C K

Jag tror att han tycker att jag är lite jobbig senare på kvällen, men han guidar mig genom alla de inställningar och parametrar som ska justeras, och vi avslutar med ett F10, startar om och … windows startar igen.

Jag måste erkänna att jag är en smula imponerad, för som sagt, jag var nog lite jobbig, och det är inte lätt att justera ett BIOS per telefon…