Benhögar jag minns

Hur det kommer sig minns jag inte riktigt men hur det nu var så pratade vi om ben, vad man gör med dem: kokar buljong på dem och det där att de tar enorm plats i frysen. För det gör de.

Nör det dessutom visar sig att vi nästan bor grannar så lindrade jag hennes plågor, tar hand om frysta benknotor, går hem med dem. Inser att grytan är en bättre idé än frysen, så jag häller på vatten och grovsalt.

Sen överrumplas jag av doften av älgbenskok.
Länge sedan är det.

Mitt hjärta dansar lyckligt av doften av Norrland och… Än en gång tackar jag ödet, mina egna val och Gud för det liv jag levat, för att jag vet vad man gör med en kasse frusna älgknotor och för doften som låter mig vara i både nutid och dåtid samtidigt.

Var är du, Eva?

“Vi som tror på människors värdighet och lika värde, oavsett vilket land vi är födda i, oavsett vilket kön eller vilken ålder vi har, oavsett hur vår sexuella orientering tar sig uttryck, vi tror och hoppas att ni har den fortsatta förmågan att säga: Jag vill tala med dig, och den fortsatta längtan att ställa frågan: Vad vill du att jag ska göra för dig?”

Orden kommer ur den predikan Stockholms Biskop Eva Brunne höll i samband med riksdagens öppnande, då, efter förra riksdagsvalet. Då, då Sverigedemokraterna blivit invalda. Ja. Det var det hon sade då, i predikostolen som fick dem att resa sig från kyrkbänkarna och lämna lokalen i avsky.

Det blev en hel del rabalder kring det där.
Gjorde hon rätt, som predikade som hon gjorde?
Gjorde de rätt som gick, som de gjorde?

Jag – som tror på Gud, och tror på att Gud gillar när vi gör saker som gör livet lättare för våra medmänniskor, är rätt övertygad om att Gud skrattade lite åt allt spring i myrstacken Eva Brunnes predikan genererade, men jag tror också att Gud gillade det. För Gud gillar när vi ser längre än till oss själva. När vi ser till de som har det värre än vi, när vi bryr oss om varandra. Inte för att det är “rätt” utan för att det fungerar. Gör vi det blir världen helt automatiskt en bättre plats. I stort och smått.

Idag var jag på en manifestation mot något som heter REVA.

Många människor var där med mig.
Talarlistan var diger.

Men jag saknade en representant för min kyrka där.
Varken Eva Brunne eller någon annan biskop stod på talarlistan.

“Som medlem i Svenska kyrkan stöttar du samhällets mest utsatta både i Sverige och internationellt. Du bidrar också till att du själv och andra kan sjunga i kör, delta i familjeinriktad verksamhet och prata med en präst när det krisar. Samtidigt ser du till att kyrkobyggnaderna bevaras och kulturhistoriska värden förs vidare till kommande generationer. Nästan 68 procent av Sveriges befolkning är medlemmar i Svenska kyrkan, det är vi glada för!”

Citatet kommer från Svenska Kyrkans hemsida. Först i uppräkningen över skäl att vara medlem i Svenska Kyrkan nämner man att man stöttar samhällets mest utsatta.
Det är för mig en viktig sak. Långt mycket viktigare än körsång och kyrkobyggnader (och det säger jag trots en stor kärlek till just körsång och kyrkor!)

Det finns många människor, många grupper av människor som har det svårt och det är meningslöst att ställa grupp mot grupp, men nog sjutton står papperslösa flyktingar högt upp på den listan.
Så.

Eva, var var du?
Vad gjorde du idag, som var viktigare?

Uptime

Jag läste en gång en bok om en kvinna som drabbades av en katastrof, och lade sig ner och slutade äta. Hon bröt samman, gav upp kampen och utan vänner som hjälpte henne hade det hela utvecklats till en tragedi. Utöver katastrofen.

Jag blev berörd av texten, men också mycket provocerad. Jag har förstått att många reagerade som jag.

Jag är lyckligt lottad, och det går inte en dag utan att jag tackar för den lyckan. Jag har världens finaste onge, jag har ett gott liv, jag har fantastiska vänner.

Men ibland avundas jag den här kvinnan. Att faktiskt kunna ge upp som hon gjorde. Rasa ihop. Sluta kämpa, sluta försöka, sluta hoppas.

Agnetha

Jag hade ett ärende till Huddinge Sjukhus i morse. (Nej, ingen är sjuk. Kanske kommer det en post om det så småningom, om det finns något att berätta)
Precis när jag ska runda hörnet från “Kirurggatan” till centralhallen krockar jag nästan med en kvinna med raska steg, och det tar mig tre sekunder att faktiskt få stopp på både mig, och henne. “Stopp, ursäkta, men du…!”

Jag får syn på hennes namnskylt och den hjälper mig, för namn är jag tyvärr usel på. “Du är Agnetha, du förlöste mitt barn..!”

Jo, jag krockade med en barnmorska, men hon gjorde faktiskt mer än så. Hon var inte med då, på natten då Lilla Essingen föddes, men jag vete sjutton hur det gått om jag inte lärt känna henne.

Agnetha var den barnmorskan som hjälpte mig att komma över förlossningsrädslan jag hade och jag har många gånger tänkt på henne.

Där och då var jag så skör, så oändligt ensam och övergiven, förtvivlad och livrädd. Tack vare våra samtal och den konkreta kunskap – jag kände till och med igen mig när de sprang med mig i sängen mot kirurgavdelningen – hon gav mig. När jag väl var där och födde barn var jag inte rädd. Inte ens när det gick åt skogen.

Vi pratade om hur ensam och rädd jag var, om hur övergiven och dumpad jag kände mig. Det var dessutom ett faktum, jag VAR övergiven och dumpad, och jag var orolig över att inte orka, inte kunna, inte ha råd, inte räcka till. Hon lyssnade, resonerade, såg till att det som kunde göras gjordes för att hjälpa mig.

Nu vet jag ju.

Allt gick bra. Fast det höll på att gå åt skogen, så gick det bra. Min Lilla Essing föddes, han fick inga men av den något kaotiska entrén till världen, och växer och frodas. Och jag orkar. Jag har faktiskt inga större problem att orka, tvärtom så njuter jag. Hejdlöst. Och jag är inte ensam och övergiven längre.

Bilden kommer från svt.se

 

Det var fantastiskt att få berätta om det för henne. Tacka för all hjälp hon gav.

 

Tack, Agnetha!

Om makt – eller om det är ansvar?

“Varför glädjas åt att spädbarn tvingas på medlemskap i religiösa församlingar?”

Åsikten rullade förbi i mitt twitterflöde och jag provoceras som vanligt av det, av fördömmandet  i den.

Varför inte låta föräldrar göra som de vill?

För mig var det en målbild när jag väntade Lilla Essingen (och kräktes och kräktes och kräktes…) Jag skulle få stå med honom i famnen i Flens fina lilla kyrka, med min familj och mina vänner och tillsammans skulle vi välkomna honom, rituellt, till vår familj. All tacksamhet för det att han alls finns. Tacksam för att han är frisk och att allt gick bra.

Jo. Jag är helt övertygad. Vi hade mer hjälp än den som läkare och sköterskor bidrog med. Så tänker jag.

I att vara förälder ingår att vara förmyndare. Att ta ansvar för sitt barn, det ansvar som barnet själv inte är moget att ta själv. Alla föräldrar vet att man i vissa situationer till och med måste tvinga sitt barn till somligt, till att sova eller inte sova, till att ta medicin som är äcklig eller sprutor som gör ont, till att åka bort eller hem fast man inte vill.

Det innebär också att man står för en etisk grund, som genomsyrar ens tillvaro.  För mig innebär det till exempel att mitt barn ska få tälta för första gången nu i sommar – det vet han inte än så säg inget! – därför att det är viktigt att få lära sig att tycka om att vara i skog och mark, annars är natur inget att vara rädd om och skydda, utan bara en snygg kuliss till speciella händelser. Mitt barn ska få lära sig vad en tordyvel är och kunna se skillnad på baldersbrå och kamomill och också förstå att det finns ett samband mellan abborrarna vi metar upp och fisken vi sedan äter till middag.

Jag har också valt att vaccinera mitt barn. Både inför utlandsresor, och vi har följt det vanliga vaccinationsprogrammet. Nej. Barn riskerar inte att bli autistiska av mässlingsvaccin. Det är ljug från början till slut.

Det viktigaste jag kan ge till mitt barn är trygghet och en god självbild. Att han får växa upp i ett sammanhang som är tillåtande och öppet, där vi kan prata med varandra om högt och om lågt. Där det finns ramar och gränser men också en öppenhet i varför de gränserna finns och tydliga konsekvenser kring vad som händer när gränserna  överträds.

För mig var det självklart att låta döpa mitt barn, och vi går tillsammans till kyrkan lite då  och då och tänder ljus och tänker på de vi tycker om, och jag är glad över att andra gör på andra sätt, och det står dem fritt att välja att inte döpa sina barn om de inte vill det.

Jag respekterar det beslutet men begär också att bli respekterad för mitt, och är väldigt väldigt trött på att bli utpekad som någon som “tvingar på mitt barn en religion”

—-

Förtydligande.

Föräldrar låter döpa sina barn, i roll av att vara barnets förmyndare. Sedan, när barnet är “tillräckligt stort” kan barnet själv välja att bekräfta dopet, eller välja att INTE göra det. Det kallas konfirmation. Ett dop är inte ett beslut ristat i sten. Svenska Kyrkan är inte en organisation man inte kan gå ut ur.